Träning och hälsa

Tack idrotten för allt du ger. Även till oss diabetiker…

Nathalie spelar basket

”I efterhand ångrar du sällan de chanser du tog men ofta de du avstått ifrån”. Det är något jag fått höra många gånger under mitt 23 åriga liv. Beslut ska ständigt fattas och jag ställs dagligen inför val som är mer eller mindre svåra att ta beslut om.

Som diabetiker ställs jag inför något fler som är alltmer livsviktiga. För att avgöra vad som är rätt och mest optimalt för mig har jag bland annat fått mycket hjälp från läkare, diabetessköterskor, föräldrar och personer runtom mig med mer kunskap och erfarenhet inom ämnet. Det har många gånger hjälpt mig mycket men även fått mig att inse att det inte finns en manual som passar alla diabetiker till fullo.

Många har även åsikter när det gäller idrott och fysisk aktivitet i kombination med diabetes typ 1. Vissa framför de problem, svårigheter och risker som det innebär att träna intensivt med denna obotliga sjukdom och jag inser att det är ett orosmoment för många, särskilt om man inte sitter inne med kunskapen. Men det är just det, saknaden av kunskap som orsakar rädsla hos utomstående.

I ung ålder tog mina föräldrar valet att låta mig idrotta. Personligen tog jag sedan det egna valet att fortsätta när jag blivit gammal nog att ta beslut på egen hand. Under min tid som idrottare och diabetiker har jag stött på människor som ifrågasatt mitt val att elitidrotta med en obotlig sjukdom som diabetes. ”Är det så smart att idrotta med din sjukdom?”, ”Jag har hört att det är farligt”. Det är lätt att dra felaktiga slutsatser när man varken blivit informerad eller upplevt verkligheten. Det saknas kunskap och tyvärr skapar detta en felaktig bild av hur verkligheten ser ut och vad som är möjligt om man är villig att kämpa för det. Jag har personligen aldrig hindrats av att utöva min idrott på grund av min sjukdom men jag har dessvärre stött på andra diabetiker som gjort det vilket är oerhört synd. När jag tittar tillbaka och föreställer mig ett liv utan idrott inser jag hur mycket jag skulle ha gått miste om.

Idrott har visat sig medföra mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Det är inte enbart en fysisk aktivitet. Det handlar inte bara om träning, prestation eller att vinna tävlingar. Förstå mig rätt, jag absolut älskar att vinna och är en riktig vinnarskalle men jag har insett hur mycket idrotten gett mitt liv som helhet.​ ​Jag vill tacka idrotten för alla möjligheter jag fått, relationerna jag skapat, platserna jag sett, kulturerna jag tagit del av, människorna jag fått träffa och för min personliga utveckling. Att ha diabetes är en del av mitt liv, liksom sporten basket. Jag är diabetiker och basketspelare. Men jag är även syster, dotter, vän, barnbarn, student och mycket mer. Diabetes är inte min identitet men det är en del av mig och mitt liv. Sjukdomen definierar mig inte som person och även om den påverkar många av de val jag gör, så bestämmer den inte över dom. Jag varken kan eller vill föreställa mig ett liv utan idrott. Tänk vad jag hade gått miste om ifall jag låtit min sjukdom få definiera mig och ta besluten åt mig.

Även om jag framhäver de möjligheter som finns vill jag vara tydlig med att det inte har varit helt problemfritt. Det är inte lätt att uppnå en perfekt blodsockerkurva med de fysiska och psykiska utmaningarna man ställs inför som elitidrottare. Ibland förstår man sig inte på någonting oavsett hur mycket man planerat eller hur noga man varit. Det blir ändå inte alltid som man tänkt sig. Men det måste man acceptera och istället ta lärdom av. Jag har haft diabetes i snart 20 år och idrottat i omkring 15 år men lär mig fortfarande om hur jag ska göra för att kombinera dessa och samtidigt prestera på topp.

Jag vill tacka idrotten för allt den gett och fortsätter att ge mig och uppmana barn och unga, nyblivna diabetiker, föräldrar och närstående, och alla ni som jobbar med diabetes typ 1, att inte låta sjukdomen få bestämma. Allt jobb som krävs för att få det att fungera är värt det och vad idrotten ger överväger det diabetesen tar.