Jag tränade mest för att jag gillade att hålla mig i form och tänkte inte så mycket på hur det kunde påverka blodsockret. Det var inte förrän jag fick diagnosen körtelfeber för över ett år sedan. Då var jag tvungen att sänka min aktivitetsnivå, och jag insåg vilken positiv effekt träning har på blodsockerregleringen.
Ända sedan jag var en liten grabb har jag varit van att träna och aktivera mig. Jag har hållit på med flera olika sporter, även om fotbollen alltid har varit det som jag har velat satsa på. Efter att jag fick diabetes och så småningom gav upp drömmen om att leva på fotbollen, blev det naturligt för mig att fortsätta med de bra rutiner jag hade med träning och mycket aktivitet i vardagen.
LÄS ÄVEN: Fyra tips för att ta tilbaka makten över din kropp
Fruktansvärda känningar
För att göra en lång historia kort: Hösten 2019 fick jag diagnosen körtelfeber efter att ha känt mig hängig en längre tid. Det gjorde att jag inte kunde träna tillnärmelsevis lika mycket som tidigare, och påverkade även andra dagliga rutiner. Allt kändes tungt och kroppen värkte när jag försökte träna. Det tog inte många dagar av mindre träning innan jag förstod att jag var tvungen att öka insulindoserna ganska rejält. Samtidigt var jag tvungen att vara noga med att inte sätta så mycket att jag åkte på känningar stup i kvarten. Blodsockret uppförde sig relativt bra i början, med tanke på att kroppen förmodligen bara mådde väl av en lugnare period. Men jag kämpade med det dåliga samvetet över att vara mycket mindre aktiv än jag var van vid.
Jag hade ändå inget val. Om jag ville bli frisk från körtelfebern måste jag ta det lugnt under den här tiden. Tyvärr var jag ganska dålig på det. Och det gjorde att jag tappade i kondition mycket mer och under en mycket längre period än vad som var nödvändigt. Trots att jag tränade mindre återhämtade sig inte kroppen. Det blev bara värre och värre av den lilla aktivitet jag ägnade mig åt.
Var tvungen att sätta mer insulin
Blodsockret följde samma trend. Jag var inte van vid att öka insulindoserna. Jag var van vid att vara aktiv ”hela tiden” och behövde därför ytterst små påfyllningar av insulin för varje måltid. Nu var jag tvungen att hålla koll mycket oftare, sätta mer insulin och äta om det behövdes. Detta skulle visa sig vara en svårare övergång och en långvarig process för en kropp som var mer van vid att stå på löpbandet eller vid vikterna på ett gym än att sitta framför TV:n hemma i soffan.
Allt eftersom tiden gick började konditionen sakta men säkert bli bättre igen. Jag kände suget att börja träna igen när det hade gått 2-3 månader från det att man konstaterade att jag fått det fruktansvärda viruset. Problemet var bara att jag hade en inre förväntan om att sätta igång igen med exakt samma form som jag hade innan jag gav upp. Det gick naturligtvis inte. Men det var fortfarande riktigt svårt att acceptera. Parallellt med detta kom coronaviruset in i vårt land, och Norge stängdes ner. Inklusive gymmen.
Jag tappade motivationen. Klarade inte längre av tanken på att träna hemma. Jag fortsatte att leva det inaktiva liv som jag hade haft de senaste 5-6 månaderna. Vilket inte var bra för mitt blodsocker. Det pendlade upp och ner. Höga toppar och djupa dalar. Känning, högt blodsocker, känning, högt blodsocker igen, mer insulin, ännu en känning. Det var riktigt kämpigt.
LÄS ÄVEN: Så kan du lära dig att gilla fysisk aktivitet
Påverkade självkänslan
Motivationen var som bortblåst, formen blev sämre och självkänslan sjönk i takt med att blodsockret blev mer och mer instabilt. Jag förstod att jag var tvungen att ta tag i det hela. Komma igång med träningen igen och ta kontrollen över blodsockret. Det svåra var att helt enkelt acceptera hur dålig min form hade blivit. Att jag måste börja om från början. Att det var fruktansvärt att gå uppför trapporna i hoppbacken jämfört med tidigare. Och att de vikter jag kunde lyfta vägde mycket mindre än innan.
Lösningen blev att börja gå på promenader varje dag. På en halvtimme, sedan en timme, och därefter en och en halv timme. Sen testade jag att springa, och så gick jag snabbt i uppförsbacke, och så sprang jag igen. Lite längre för varje gång. Det gjorde att jag blev på bättre humör, och inte minst att blodsockret blev bättre!
Men detta var trots det ingen lösning på den stora gåtan hur jag skulle få ett stabilt blodsocker. Nu var jag ju van att sätta mycket insulin och var tvungen att börja vänja vid med att sätta mindre. Det är heller inget som man bara gör. Speciellt inte med tanke på den rädsla jag har för att blodsockret ska stiga för högt. Det gjorde att jag upplevde en tid med frekventa känningar. Inga särskilt allvarliga, eftersom jag vet otroligt väl att något är på gång. Men samtidigt så otroligt obehagligt och smärtsamt att det enda jag kan tänka mig är att dricka en liter chokladmjölk och äta ett kilo smågodis när det händer.
LÄS ÄVEN: Diabetes och styrketräning – ett vinnande koncept
Obehaglig upplevelse
En av de värsta upplevelserna inträffade precis efter att jag hade börjat på ett nytt lärarjobb. Det är liksom inte framför klassen som man vill få en rejäl känning med svettningar, stamning och allt vad det innebär. Hur som helst hade jag ingen chans på en idrottslektion tidigare i höst. Känningen kom snabbt och plötsligt, förmodligen för att jag hade satt för mycket långtidsverkande insulin. Något som min numera mycket mer aktiva kropp reagerade kraftigt på.
Det hela slutade med att jag fick säga till mina elever att gå och duscha några minuter innan lektionens slut. Inte världens undergång, men ändå inte speciellt kul. Jag hade inte tillgång till någon söt dryck där i gymnastiksalen. Jag var därför tvungen att ta mig tillbaka till min arbetsplats för att kunna få tag i det.
Som ett tips till andra rekommenderar jag starkt att vara aktiv varje dag. Vare sig man gillar det eller inte. Om inte annat så för blodsockrets skull! Det behövs så lite för att det ska ge en positiv effekt. Du behöver bara sänka kraven på dig själv lite i början. Som jag. Samtidigt måste man vara ytterst försiktig med hur blodsockret reagerar den närmaste tiden därefter. Det kan pendla åt båda håll, så det gäller att ha en plan B för alla tänkbara scenarier!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
