Det sägs att mod är att vara rädd för något men göra det i alla fall. Jag skulle säga att mod handlar mycket om att våga tro. Att lova varandra evig kärlek – trots att man inte vet särskilt mycket om nästa månad eller ens nästa vecka, att segla ut mot en sjöväg till Indien när alla andra säger att det inte går, eller att som Banting och Best utvinna insulin ur hundar och injicera i människor trots misslyckande efter misslyckande. Mod handlar en hel del om att stå ut.
Jag själv ser mig inte som speciellt modig. Jag är inte kicksökande, extraordinär eller enastående viljestark. Mycket lite skiljer mig från någon annan människa, vilken som helst. Faktiskt är jag en rätt skrajsen typ som nu drivs av en passion för löpning och nyfikenhet. Hur långt kan jag egentligen kuta och hur kommer jag att hantera det? När jag tvingas umgås med mig själv under så lång tid? Hur ynklig kan jag egentligen bli? Och kan jag verkligen klara det? Frågor som Täby Extreme Challenge 100-mileslopp strax ska ge mig svar på.
Tävlingen är en varvbana om 11,4 kilometer som ska kutas fjorton gånger och maxtiden för att ta sig runt de sexton milen är trettio timmar. Tio av de timmarna har nu gått och exakt varenda cell i mig har pekpinneundervisning om vad det här faktiskt betyder, och ändå har jag då läst det flera gånger. Tagit in siffrorna. Utsökt naivt och drömmande trott att jag förstått vad det faktiskt innebär att förflytta sig sexton mil till fots. Tänkt trettio timmar – det ska vara möjligt för mig också, trots min diabetes och celiaki. Höftböjarna känns som taggtråd där jag ligger på en bänk och mår svårt illa. Vänsterfoten har under det senaste varvet dragit sig mot det andra benet i kramper och rösten spricker av svaghet när jag tackar min sambo för att hon dykt upp med en BBQ Sandwich och öppnat ölen jag tagit med mig.
Allt slisk jag tvingats äta efter att ha gått för lågt i blodsocker under början av loppet sköljs bort av beskan i ölen och jag känner hur malten och humlen öppnar upp en strimma av välbehag.
Tio timmar har gått och jag har nittiotvå kilometer kvar.
Det är så ofattbart långt och samtidigt är det löjligt enkelt för mig att få slut på lidandet. Allt jag behöver göra är att gå in i tältet och säga de förlösande orden: Jag ger upp, så får jag stanna. En frestelse som bjuds mig varje gång jag varvar. Jag tar en bolusdos och tuggar i mig hälften av min sandwich medan varje besk droppe vidgar den där strimman.
Aldrig! Aldrig att jag tänker låta mig smita ifrån mig själv. Trettio timmar har jag lovat att vara här och under den tiden tänker jag inte klippa bort plattorna på skorna som registrerar min tid. Loppet pågår i trettio timmar och då kan jag lika gärna förflytta mig också. Jag får hjälp att resa mig upp från bänken och går iväg mot ett nytt varv, och just där vänder det. Jag går uppför första backen med ölflaskan i handen, slänger den i sopsäcken på krönet och joggar sedan för att få upp värmen i kroppen. Det skvalpar i magen och jag kan inte låta bli att le över hur underbart bortom lagom och samtidigt så inkluderande ultralöpning är. Vi är som en stor familj som äter, snackar, går och springer. Det är själv mot själv, människa mot människa och distansen som en springer, och ändå finns där ett enda stort vi. Och i den kampen – som vi alla delar möts vi av fantastiska Täby-bor som hejar, frågar, och i en del fall dukar upp saker för oss att äta och dricka. Sara till exempel som under året spar av sin veckopeng för att kunna ställa fram godis, chips, saft och annat gott för oss ultralöpare. Eller mannen med koskällan som varv efter varv stod där och hejade och sa: ” Det är jag som ska tacka, ni får mig att framstå som helt normal”, när löpare tackade för energin han spred. Det är fantastiskt att mötas av den värmen, nyfikenheten och fascinationen för vad det är vi är ute och gör med oss själva. Att förflytta oss orimligt länge till fots. Att springa ultra, bortom.
På något sätt blev det rätt, fast jag gjorde fel
Jag tar mig runt, varv efter varv och illamåendet sköljer precis som smärtan fram och tillbaka. Trots att jag dricker två-tre glas cola och äter något varje gång jag kommer runt så tar jag inga bolusdoser längre. Jag ligger högt under banans första del, 10–17 mmol ungefär, men när jag kommer in mot målområdet för varvning så ligger blodsockret på 4–8. Jag vågar inte chansa och ta risken av att tvingas tvångsäta. Energimässigt har jag ändå lagrat in mer än de flesta av mina medlöpare gjort då jag under tävlingens inledning åt ikapp insulinet. På så sätt blev det ändå rätt, även om jag nu gjorde fel och höftade i mig för mycket insulin, vilket tillsammans med ansträngningen gjorde att jag mådde mycket illa. Något som jag delade med många medlöpare. Någon hulkade medan han kutade och beskrev hur det alltid blev såhär för honom i loppen efter ett visst antal mil. En annan tog stöd mot en stam medan han spydde och själv stod jag under en period stilla och svalde ytligt för att motstå kaskaden som pulserade inuti mig. Folk undrar då naturligtvis varför jag äter en gel? När det låter som att jag ska spy. Men jag är tvungen, det är liksom inte förhandlingsbart. Antingen äter jag eller så försvinner jag. Så frankt är det. Alla som har diabetes vet hur det här är, att tvingas till att äta när man verkligen inte vill. Det suger men måste göras.
En kvinna står med tom blick och tittar runt bland skogens svarta stammar, hon säger att hon inte längre vet och att hon behöver vatten. Vi ger henne det och ser till att hon kommer till målområdet. För hennes del är loppet över, själv är jag fortfarande med även om jag hela tiden ansätts av demoner som gör allt för att få mig att stanna. Och när mörkret blivit kompakt och skogen förvandlats till punkter av reflexer som jag försöker följa tjattrar de riktigt högljutt. Jag låtsas inte höra, försöker överrösta dem medan känslotillstånden går fram och tillbaka. Jag fryser, har ont, mår illa och är utmattad. Nästa sekund uppfylls jag av eufori och ödmjukhet. Rymden runt mig, skogen, spindelnätet jag spottar ur munnen, jag är ett med allt och känner tacksamhet inför kroppen som tillåter mig göra det här. ”Tack! ” säger jag mot fåglarna i mörkret, som trots att himlen inte släppt rodnaden till ett löfte ännu kvittrar om en ny dag. ” Det här är helt fantastiskt. Tack för att jag får vara med om det här!”
Målgångens marschaller har brunnit ut och mörkret är besegrat. Två varv återstår och insikten om att jag faktiskt kommer att gå i mål i det här loppet gör att tårarna väller fram.
Det är slut. Över.
Två varv kvar som kommer ta rätt lång tid, men jag kommer att klara det! Skulle vara grymt om du kunde samla ihop mig framme i mål, messar jag till min sambo och både gläds och förvånas över att jag fortfarande kan kuta vissa sträckor. Jag säger hej då till huset vid sjön, klappar den morgonfuktiga mossan på stenen jag alltid tagit stöd mot under stigningen i skogen, säger hejdå till Saras backe och allt annat jag kutat förbi alla dessa varv.
Jag trampar över mattan som registrerar min tid i ett sista löpsteg, hör ett pip och ser en elektronisk klocka visa 26:16:48. Min sambo slår armarna runt mig, ställer sig på tå och ger mig en kyss. Inga mer varv. Jag får stanna, det är slut. Över. Plattorna klipps bort från skorna och jag kollapsar i gräset utanför tältet.
Men precis som alla andra diabetiker kan jag inte bara logga ut.
Nu kommer faktiskt det kritiska. Jag har tömt kroppen fullständigt och måste ställa ned mina doser för att inte gå lågt. Samtidigt måste kroppen få den vila den förtjänat och behöver och därför vill jag heller inte ligga för högt. Och även om jag klargjort för min flickvän att jag själv tar ansvar över min sjukdom så står hon där, döv inför vad jag säger om eget ansvar. Det är en ren välsignelse. Att jag har en sambo som så självklart tar det ansvaret, som backar upp och övervakar. Alla har inte det. Några måste själva lägga sig utan att riktigt veta om de kommer att vakna om de går lågt. Några har, just precis nu, fått sin diabetesdiagnos. De har pratat om kolhydrater och enheter med någon i sjukvården. Fått insulinpennor, kanyler och mätare. Läst om kroppens reaktioner och fått hjälp att beräkna sin kvällsdos. De har borstat sina tänder och dragit sitt täcke över huvudet för att sova utan att faktiskt veta. Till det krävs det mod.
