Man kan göra mycket i sitt liv trots att man har typ 1 diabetes. Vissa saker tror man inte skulle kunna gå men det vet man ju först efter man testat.

Triathlon var en sån sak för mig. (Triathlon är en sport där man kör 3 grenar i följd, först simning efter det cykling och avslutas med löpning. Det finns olika distanser). 
Jag hade kört en del ”Klassiker-lopp” som Vätternrundan, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och andra lopp som Stockholm maraton och Tough Viking m fl. Men triathlon kände jag inte skulle fungera. Hur skulle jag få med mig blodsockermätare, insulin och dextrosol på simningen? Hur skulle jag få med allt på cykeln och sen vidare in på löpningen utan att det skulle bli något strul. Hur skulle jag mäta blodsockret på cyklingen och under simningen? Hur skulle blodsockret bli under ett lopp med de olika grenarna ihop i ett sträck?

Nä jag kände att det skulle bli fruktansvärt krångligt och jobbigt och jag skulle säkert få bryta.

Men så en dag 2017 fick min syster med mig på ett swimrunlopp (sport där man växlar flera gånger mellan simning och löpning). Vi hade varsin liten löparryggsäck på loppet med allt som kunde tänkas behövas och jag lärde henne insulinpumpen och hur blodsockermätaren fungerade om jag skulle bli väldigt dålig. Det loppet var ca 40km. Och jag kom runt!

En spärr släppte och jag tänkte att triathlon kanske inte är omöjligt ändå! Jag hade en vattentät insulinpump och cgm:n kopplad till pumpen hade fungerat ganska bra på swimrunloppet. 
Anmälde mig till min första triathlontävling juni 2018. En ½ ironman (1,9 km simning, 90 km cykling, 21 km löpning i följd).

Jag tränade som om det vore en tävling och försökte hitta bra fickor, bälten etc som jag kunde få med blodsockermätare, insulin och energi under loppet. Simningen är värsta delen där jag har insulinpumpen innanför våtdräkten och kan inte se hur blodsockret ligger och har svårt att komma åt pumpen. Jag har alltid en energigel instoppad vid vaden om jag skulle få känning under simningen, men det är svårt att veta om man är låg eller bara trött. Under simningen brukar min cgm tappa kontakten och när jag sedan växlar till cykling brukar jag inte se något värde på pumpen utan får chansa. Den brukar komma igång inom 30min. Men då kan det bli ett värde allt mellan 2,5mmol/L till 22,2mmol/L. Adrenalin har en tendens att få blodsockret att skena på tävling. Sen gäller det att hålla blodsockret i schack vilket är svårt. Det är svårt att få ner ett högt blodsocker utan att det rasar ner efter nån timme och det är segt att hålla farten uppe när man ligger lågt. Den balansen jobbar jag mycket på än. Men det häftigaste är ändå att det går! Och jag ligger inte sist på alla loppen för att diabetesen kräver så mycket extra, utan med mycket planering, tips och råd från diabetessjuksköterska, Stig Mattsson, Robin Bryntesson, Peter Adolfsson, vänner, sociala medier med mera så går det riktigt bra trots allt.

Det är inte lätt och under många lopp och träningspass har jag varit väldigt arg och ledsen på diabetesen men jag känner att den inte ska vinna. Jag ska göra det jag vill i livet så får jag anpassa det så gott det går ihop med diabetesen. För ge upp – det gör jag inte!

Och som man säger, ingenting är omöjligt det omöjliga tar bara lite längre tid.