Det är fantastiskt vilken kraft det ger en att vara förälder! Den där styrkan, att ge allt man orkar och lite till för ens barn, den är såklart evolutionärt fördelaktig och har premierats. (Men apropå evolutionen, så hade det inte spelat någon roll för hundra år sedan om jag varit aldrig så mycket tigerförälder, för det hade ändå inte kunnat rädda mitt barn. Hon hade dött, inte ens två år gammal. Jag är så fruktansvärt tacksam för vad Banting och hans gäng åstadkom!)
Visst är jag trött ibland, så trött det händer att jag är en blek skugga av mitt ordinarie jag. Och det händer då och då att jag sover över blodsockerlarm, räknar lika långsamt som en sengångare på semester, tappar bort ord, blir sittande tomt stirrande framför mig, eller blir alldeles för arg för att jag bara inte orkar bemöta minsta krångel. Så är det. Men ändå, det finns ingen annan jag hade orkat göra lika mycket för som för mitt barn.
Diabetes är en livsstil med extra allt. Mer grejer som ska med, mer tider som ska passas, mer saker som kan hända när man minst anar det. I vår egen vrå av tillvaron är det oftast inget konstigt, det går på någon slags automatik, men i mötet med andra kan vårt sätt att leva framstå som oerhört märkligt. Att vi byter pumpnål på tåg och bussar, i bilar, på badhus och muséer (behövs det så är det bara att byta), att vi ständigt läser av hur vår dotter mår på våra telefoner, att vi tar fram vågen på restaurang, har matsäcksburkar med frystejp på locket där det står antal kolhydrater, att vi ibland måste bära vår numera ganska stora tjej när hon kroknar och bleknar och plötsligt fullständigt saknar energi, att vi tar fram oändligt med tålamod när barnet är oresonligt för att blodsockret ligger fel, att vi är uppe och tassar på nätterna för att ge socker eller insulin, ta blodsocker eller byta pumpnål. Att vi laddar apparater, byter batterier, tar ut insulin ur kylen i förväg, att vi alltid packar hängslen, livrem och ett extra snöre, att vi alltid är tillgängliga på telefon…
Kalibrering nattetid 
Sensorbyte på tåg 
Kolhydraträkning inför skolutflykt
Allt detta gör vi för att vårt barn behöver det. Hade det gällt mig själv hade jag garanterat kompromissat mer, men jag kan inte kompromissa när det gäller min unges nutida och framtida hälsa. Under den tid som jag och hennes pappa har allt ansvar för henne och den diabetes som alltid följer varje steg hon tar, så ska den där diabetesen baske mig tas om hand så bra vi bara förmår*.
Men steg för steg ska hon ta ansvar för sin egen diabetes, så är det ju. Redan idag kan hon mer om insulin, kolhydrater, blodsocker och procenträkning än gemene man på stan, men om hon inte uttalat har ansvar att lyssna efter pip och agera efter dem så lämnar hon det helt åt oss. Hon är åtta år, och jag tycker att hon har rätt att slippa vara uppmärksam på sitt eget mående hela tiden. Men vill hon ha frihet från oss kommer ansvaret som ett brev på posten. Hon kommer ofrånkomligen att behöva ta ett egentligen alldeles för stort ansvar alldeles för tidigt. Hon kommer att klara det, good enough. Men det är svårt att som förälder acceptera att en så allvarlig sjukdom som diabetes sköts good enough. Samtidigt vet vi att vi bara måste acceptera det, annars får hon inget liv värt namnet.
Min dotter är ingen tigerförälder till sig själv. Hon kommer att glömma, strunta i, göra misstag, inte orka. Hon ska hantera kärlekssorger och vänskapssvek precis som alla andra, och hon får aldrig helt släppa taget om sin sjukdom ens då. Hon kommer att kompromissa på ett sätt som vi föräldrar inte gör. Det gör ont att tänka på att vi inte kan skydda henne hela vägen.
Då känns det bättre att tänka på att tekniken utvecklas, att Diabetesgalan samlade in miljoner, att det talas mer om diabetes än någonsin tidigare. Vi måste hoppas på en fortsatt bättre tillvaro för våra nära och kära som har en extra ryggsäck vart de än vandrar i livet. Fortsätta hoppas på att den där omtalade boten faktiskt kommer en dag.
*Jag vill dock tillägga att man även som förälder behöver vara avslappnad till barnets sjukdom och inte greja och noja för mycket, både för ens egen och för barnets skull. Det går ju att jobba på blodsockret in absurdum, men då är risken stor att diabetesen tar över allas liv fullständigt.
