Jag är en pappa som bor i den stora lilla staden Västerås tillsammans med min sambo och mina barn. Jag har hobbys (warhammer, teknik och retro-saker), drömmar och förhoppningar (exempelvis att hjälpa andra berörda av diabetes), precis som dom allra flesta av oss. Men jag har en historia som avviker från många andras. En historia som gjorde att jag valdes in att vara med i ”att leva utan att dö”-dokumentären i samband med diabetesgalan 2018.
Jag föddes i en inhemsk liten by med två galna konstnärer till föräldrar, där min far var 37 år äldre än min mor, så redan från start så var jag en udda pusselbit.
Skolan var tuff och jag hade inte jättemycket vänner, att jag fick diabetes hjälpte knappast till.
Jag intalades att jag var en riktig tuffing som tog sprutor och stack mig i fingret, men oj vilket uppvaknande man fick, ingen tyckte att jag var en tuffing, lärarna tyckte jag var jobbig som störde med mina behov i undervisningen och mat-tanterna var värst.Det kändes verkligen som om dom tyckte jag störde dem i sitt arbete, dessutom hade nån intalat mat-tanterna att jag endast skulle få en knäckemacka med bröd och max ett helt glas mjölk för att stävja mitt låga blodsocker.
Mina föräldrar tog då beslutet att flytta från byn till staden Västerås, jag hoppades på en ny start och var väldigt pepp på att flytta. Men här kom uppvaknande nr 2! Och den här muppen skulle inte komma så lätt undan, jag var fortfarande en udda pusselbit i ett ännu mer synkat samhälle. Jag gjorde dessutom missen att på någons inrådan ta sprutan i matsalen framför mina klasskamrater. Och terrorn var igång där det mest effektfulla vapnet dom hade var att låtsas att min diabetes var smittsam (utöver diverse öknamn).
Framåt högstadiet så flyttar mina föräldrar isär, jag flyttar med min mor som är odiagnostiserad bipolär och ganska snart börjar det spåra ur hemma.
Utöver förfallet av lägenheten så blir det även allt sämre med mat hemma, och min mor sliter verkligen som ensamstående och har tre jobb för att allt ska gå ihop.
Men orkar inte med familjelivet och glider allt längre bort i närvaro.
Jag börjar i ny skola i högstadiet där min diabetes direkt blir försummad av skola och ledning, men även detta är på sätt och vis en nystart, för här lärde jag mig att min diabetes kunde döljas och att jag aldrig mer skulle behöva känna skam för den.
Min nyfunna teknik var att om jag aldrig blev låg så var jag aldrig i den livsfara som det innebär och jag lärde mig även att jag kunde gömma mig bland alla andra trötta elever med mitt höga blodsocker, och där och då, på sätt och vis, så slutade jag att officiellt ha diabetes!
Det här ledde såklart till kraftiga komplikationer. Ta hand om er oavsett diabetes eller inte och låt aldrig nån annan döma eller definiera dig!
Det här är en extremt komprimerad version av min historia som användes i dokumentären och min föreläsning som hörde till den.
Min mor har fått rätt hjälp och har dedikerat sitt liv åt att hjälpa andra med liknande problematik. Jag älskar min mamma och hon är en hjälte som ställer upp med sin del av historien.
Om jag kan hjälpa en enda person så har min historia helt plötsligt fått ett värde och då har allt detta varit värt det!
Mitt namn är Jonatan och jag har diabetes typ 1!
