Livet och diabetes

– Det är OK att känna det som att man har gått in i väggen ibland!

Publicerad för första gången: 18.12.20 13:09
Det är OK att känna det som att man har gått in i väggen ibland! Foto: Getty Images

Jag har alltid trott att en bra utbildning skulle leda till ett säkert jobb. Men så kom pandemin! Den gjorde att jag gick rakt ut i arbetslöshet och tunga dagar. Jag kände det som att jag hade gått in i väggen!

När jag skulle påbörja min högskoleutbildning för drygt 5 år sedan var det efter att jag hade tänkt igenom mitt val noga. Jag hade funderat över vilka yrken som skulle ge mig bästa möjliga förutsättningar att trivas på jobbet. Samtidigt som jag skulle kunna sköta min diabetes under arbetsdagen.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Dessutom ville jag välja ett yrke där det fanns goda chanser att få ett fast jobb direkt efter att jag tagit examen. Något som de allra oroar sig för mest är att bli arbetslös.

Rakt in i väggen

Jag trodde att jag hade gjort ett klokt val både med tanke på mina möjligheter att få tillräckligt med arbete för att kunna stå på egna ben. Och sköta min hälsa när jag läste till lärare och tog en master i pedagogik.

Föga anade jag att en global pandemi skulle göra det mycket svårare än så att ta sig in på arbetsmarknaden. Något som den här hösten har fått konsekvenser även för min hälsa.

LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa

Led ingen nöd

Efter att Norges stängdes ner i mars kunde man läsa om att permitteringarna haglade bland fast anställda och uppsagda kontrakt för anställda med visstidsanställning. För mitt vidkommande, som då fortfarande var student, och hade ett deltidsjobb på statliga Skolverket, hade jag turen att få behålla den lilla, redan reducerade tjänst jag hade. Så sett gick det ingen nöd på mig.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Trots att vardagen var otroligt tråkig i tider som dessa, visste jag att det fanns riktiga många som hade det värre än jag. Det var en inställning jag lyckades behålla tills mitt eget årsvikariat gick ut i juni, i slutet av förra läsåret.

Till slut insåg jag att jag måste rycka upp mig.

LÄS ÄVEN: Idag gråter jag

En pandemi kom i vägen

Jag har alltid fått höra att om man väljer att bli lärare så är du garanterad ett jobb. Det kan mycket väl vara så att det är sant. Men tyvärr kunde ingen förutse vad som skulle hända 2020 när jag påbörjade den här utbildningen för 5 år sedan. Efter att jag tagit examen var jag helt säker på att det nu bara var att gå direkt till ett fast jobb, köpa en lägenhet och börja leva livet efter några tuffa år som student.

Det var förväntningar som emellertid dämpades rejält under sommaren. När jag insåg hur svår arbetsmarknaden var och efter coronans härjningar. För min det har det att gå arbetslös hemma med långa dagar och stora ekonomiska bekymmer lett till ett instabilt psyke. Det har gjort att det blivit svårt att ta hand om min diabetes.

Utanför samhället

Många som har ett fast jobb upplever att det många dagar är ett slit, och ser fram helgen eller nästa semester. Det är härligt att slappna av i sådana perioder. Återhämta sig efter en lång arbetsvecka och kunna lägga upp fötterna på bordet med gott samvete.

Under de mest hektiska perioderna, då man kanske inte har så mycket energi, drömmer många om att bli lottomiljonär så att man slipper jobba en enda dag till.

Foto: Magnus Aulstad

Den här hösten kan jag skriva under på att det definitivt inte är lösningen. Jag har insett och förstått hur sjuk man kan bli av att stå utanför samhället. Utan arbete och se på när ”alla andra” lyckas med något eller bidrar till samhället.

Jag har fullständigt tappat motivationen för vardagen. Kommit ur dygnsrytmen och energin att göra något vettigt. I takt med att jag har fått nej på varje jobbansökan jag har skickat in för olika tjänster. Jag har tappat tron på mig själv och motivationen att ta hand om min hälsa.

LÄS ÄVEN: Pandemin är inte over

Psyket och diabetesen hänger ihop

I höst har jag känt mig låg. Det beror på avsaknaden av saker som man kan fylla vardagen med och som känns vettiga och meningsfulla. Det har fått mig att förstå hur psyket hänger ihop med diabetesen.

Det är OK att det inte går att tänka sig till ett bättre blodsocker. Men om man trivs med sin vardag och sitt liv är det mycket enklare att bli av med tankar som skapar stress. De skapar en del hormoner i kroppen och gör att det blir svårare att reglera blodsockret.

Utöver detta har varje stick i fingret, magen eller låret känts som en extra tung börda eftersom tanken att ”vad är det egentligen för mening med att jag går för mig själv här hemma ändå?” har fått dominera.

Allt eftersom dagarna, veckorna och månaderna har gått har jag också tappat tron på att jag någon gång kommer att få ett jobb och klara mig själv som en normal person. Detta är tankar som har gått ut otroligt mycket över motivationen för syftet med att ta hand om sin diabetes.

Var tvungen att rycka upp mig

I grund och botten är detta tankar jag inte har haft särskilt mycket av tidigare. Jag har varit öppen med att jag har haft mentala utmaningar under större delen av tonåren och som ung vuxen. Och jag har så gott som alltid prioriterad att ta hand om min diabetes.

Med alla de bekymmer kring arbete, vardag, ekonomi och framtid som har kommit och gått i sommar och höst har jag liksom bara gett upp. Jag orkade inte bry mig längre. Varken om min diabetes eller mig själv. Jag blev bara slappare och slappare och i väldigt dålig form av att vara deprimerad. Förutom att ha ett instabilt och lite för högt genomsnittligt blodsocker. Till slut insåg jag att jag måste rycka upp mig.

LÄS ÄVEN: Ensam tillsammans

Enklare sagt än gjort

För utomstående låter det kanske enkelt att ställa sig framför spegeln och säga att: ”Nu måste jag börja mäta blodsockret oftare igen och sätta mer insulin. Och jag måste börja aktivera mig mer även om jag inte har så många åtaganden”. Detta är dock otroligt mycket svårare att göra i praktiken när man är mitt uppe i sådan situation själv.

Det är inte bara när det pågår en kamp inne i huvudet varenda dag. Rädslan att sätta för mycket insulin finns också hela tiden där. Och kroppen känns så tung att bara det att stiga över dörrtröskeln kan kännas som att ta sig upp och ner för Mount Everest. Å andra sidan blev min lösning att börja smått. Tvinga mig själv till de extra sticken i fingret, sätta den extra dosen insulin i magen. Inte tänka – bara göra det. Det är lite som att träna de dagar man inte känner för det. Men där man vet att effekten och vinsten är otroligt stor.

LÄS ÄVEN: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes

Sakta men säkert bättre

Gradvis började jag må bättre, rent fysiskt, av att sätta in de här åtgärderna. Det ökade min motivation att fortsätta. Detsamma gällde den fysiska aktiviteten. Jag hade inte brytt mig om att träna på ett tag, och fick därför acceptera att jag var tvungen att bygga upp kroppen från grunden. Börja med små steg och korta promenader varje dag. Med tiden blev promenaderna längre. Och så blev de långa, och så började jag löpträna igen.

Denna kombination har gett mig bättre kontroll över blodsockret, aktivitetsnivån och min allmänna hälsa. Trots att jag fortfarande inte har något heltidsjobb eller fast jobb. Däremot har jag lärt mig att det är OK att känna det som att man har gått in i väggen ibland.

Det är OK att känna frustration när man upplever att man inte bidrar i samhället. Det är ofta inte ens ditt eget fel, även om det kan kännas så. Det gäller bara att ta det snacket med sig själv där i spegeln. Börja från scratch och inte ge upp förrän man mår bättre – och så småningom bra igen!

LÄS MER OM VÅRA PRODUKTER på Accu-chek.se

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Solo