Stories och livet

Snöflingor

Jag minns inte om det var Bryntesson eller den då Modohockey-spelande Molin som föreläste för diabetesföreningen i Örnsköldsvik. Men precis som novemberdagen när jag kom ut från apoteket med en påse fylld av nya saker att möblera in i mitt liv, då allt jag kunde se var mörker och snö, så stack snöflingorna i mitt ansikte. Nu såg jag på ett annat sätt och hejade på min diabetessköterska och ett par andra bekanta ansikten som stod i en halvcirkel runt en tjej i tjugoårsåldern. Tjejen såg frågande och öppen ut på ett närmast chockartat sätt. Jag presenterade mig och fick reda på att hon blivit diagnosticerad som diabetiker för två dagar sedan. Människor runt henne gav tips och råd och hon sa att hon redan visste en massa.

Jag minns inte så mycket mer av den där föreläsningen, men ögonen på tjejen, hur hon såg allt och inget dröjde kvar. Det grep tag och gjorde mig ledsen, att hon knappast visste vad hon i framtiden alltid måste bära med sig.

Jag sa något om att diabetes påskyndat min process mot ett hälsosammare liv, att en vänjer sig och att det går att leva precis som vanligt efter ett tag. Men jag borde inte romantisera eller ge sken av att det finns något bra med diabetes. För även om den möjligen påskyndat varsamheten en människa måste möta sig själv med så finns det exakt noll saker med diabetes som jag inte skulle klara mig utan. Att bara få sätta sig att äta utan att räkna och planera. Att få dra på sig löparskorna utan att fundera på bolus, basal eller aktivt insulin. Att slippa kontrollen, känningarna och köerna till mottagningar och apotek. All den här skiten som den här sjukdomen tvingar oss till.

Det syns inte på oss mer än genom hjälpmedlen vi bär på våra kroppar. Pumparna, sensorerna eller knapparna som sitter fastsatta på magar, överarmar eller någon annanstans. Då vi tar den där sprutan, sticker oss i fingertopparna eller skakar, svettar och svamlar i en känning från ett fallande blodsocker vi inte hunnit fånga upp. Mer än så syns inte, men det ligger enormt mycket mer bakom det som utåt knappt märks. Och kanske är det därför många av oss blir så glada när vi ser en annan av samma sort. Det vi bär behövs inte längre förklaras. Människor, oavsett typ, vet.

Och jag är inte den sortens människa som går med i föreningar och söker gemenskap på det sättet, men det händer att jag deltar i träffar och går på föreläsningar. Det viktigaste är inte alltid att lära sig något nytt, känslan, att ingå i en gemenskap med andra människor som lägger sin telefon mot armen, punkterar fingertopparna eller helt självklart drar upp tröjan för att sätta en spruta mot magen är befriande. Visst är det bra att dela erfarenheter och tips, men tillhörigheten, att det finns andra som bär en liknande ryggsäck gör att diabetesen känns lite lättare att bära.

Och den där tjejen med LADA-diabetes, möjligen har hennes bukspottskörtel nu lagt av fullständigt. Förmodligen är det så, men förmodligen har hon också lärt sig massor om hur hennes kropp reagerar och fått ta del av andra diabetikers tips och trix. Förmodligen vet hon nu. Kan urskilja. Vet vad som är smälta kristaller mot kinden och vad som är tårar. Jag tror inte att allt är snö och mörker för henne längre och jag hoppas att hon inte känner sig ensam med sin diabetes, för det är hon inte. Även om påminnelser om just detta behövs, genom träffar, föreläsningar eller spontana möten. Som tjejen med Spanienlinnet på Stockholm Marathon som sprang ikapp mig, pekade på min libre-knapp, klappade sin egen och sedan över sitt bröst innan hon gjorde tummen upp och sprang vidare mot Stadion. Hon såg isberget inom mig för att hon själv rymde ett.

Vi kan ha Typ 1, Typ 2, LADA eller någon annan undergrupp av diabetes. Och helt oavsett om vi ingår i samma grupp är sjukdomen vi har för exakt varje diabetesdrabbad individ lika unik som en snöflinga. För så är det. Vi är unika men inte ensamma. Vi är snöflingor samlade under ett diabetestäcke som andra människor bara kan se ytan av.


Läs fler inlägg av Robert Jonsson

OM RYGGSÄCKAR OCH TACKSAMHET Det sägs att det går att skrämma och slå en hund till lydnad. Jag vet inte så mycket om det även om jag själv har hund. Wiggo Jonsson, en Jack-Russel som blivit grå i ansiktet men fortfarande ser på en som en omålad färgläggningsbok

PILAR, MÖNSTER OCH VAD HJÄRTAT RYMMER När alla andra verkar ha blodsockerkurvor som havshorisonter och du själv inte får till ditt blodsocker hur mycket du än jobbar och joxar, tänk då på att jämförelserna inte är rättvisa. De har inte lottats mot samma motståndare som du