Stories och livet

Om ryggsäckar och tacksamhet

Det sägs att det går att skrämma och slå en hund till lydnad. Jag vet inte så mycket om det även om jag själv har hund. Wiggo Jonsson, en Jack-Russel som blivit grå i ansiktet men fortfarande ser på en som en omålad färgläggningsbok och skäller måla, måla när man tittat in i ögonen tillräckligt länge. Vi trivs rätt bra med varandra, även fast han lyssnar lite till vad han vill och kommer på var hundrade inkallning eller så. Han står på framtassarna – bokstavligen talat – om jag håller en näve leversnittar i handen och älskar livet. Det vet jag!  Och när han stuckit och sedan återvänt från sina äventyr har jag försökt att tänka på det mitt i rädslan och ilskan. Att han faktiskt kom tillbaka.

Lämna med det positiva

En sköterska där jag jobbar natt var suverän på att avsluta morgonrapporten med en klapp i ryggen. Det kom alltid, helt oavsett om vi tidigare under natten gjort något fel – som vi också fick ta kritik för, ett bra jobbat. Ofta var det inte mer speciellt än så, men det var äkta, betydde massor och gav energi som sträckte sig över till också nästa natt.

Straffa, och belöna. Två styrmedel. Och visst har jag själv fått en del pekpinnar och bannor som jag just då helt säkert har behövt höra. Brandsläckning, precis som då jag skriker när Wiggo drar iväg. Ett alarmerande Hba1c eller en misskött diabetes ska naturligtvis larmas om. Patienten måste väckas, men sedan tror jag på att lyfta det positiva. En tonåring med ätstörningar, någon som skiter i det som ändå ligger så obegripligt långt fram i tiden. Brutna löften om kontroller och injektioner. Det är som med en relation som sedan spricker. Bortse från att det är du som blivit sviken, bedragen eller lurad. Alla: Hur kunde du? Varför jag? Och, än du då?

Försök att stå över all den skiten och göra det svåra istället. Lämna med något gott eller åtminstone anständigt. Inte för tonåringen, barnet eller din före detta partners skull utan för din egen och du ska se att också svaren på frågorna kommer lättare. Och det är skitsvårt, precis som med diabetesen. Jag vet. För herregud vilken patetisk sörja jag vräkt ur mig om den här förbannade sjukdomen eller till före detta flickvänner jag ansett mig vara förorättad av. Något som bara förvärrat saken och till sist fått mig att känna mig som tvålen i pissrännan.

Växa genom svårigheter

Och det är nu inte att jag tänker att du ska falla på knä och tacka för att du drabbats av oförrätter, svikna löften eller den här rövhatten till sjukdom, för det är den verkligen. Men om vi någon gång kunde stanna upp och se hur svårigheter i livet tvingar oss mot speglar, justeringar och nya vägar. Se, hur mörkret får oss att sätta eld på oss själva. För det är också helt okej att vara förbannad eller ledsen från tid till tid. Att rasa samman i en liten hög över att slumpen gjorde dig diabetessjuk eller till offer för något annat. Men att sedan också finna kraften till att välja bort ilskan, sorgen eller hämndbegäret, det är faktiskt storartat. Då slipper du skvalpa omkring i en ränna.

Då växer du, utan att slå pansar runt ditt hjärta. Du är aldrig endast din diabetes men utan den hade du aldrig varit just den människa du är idag.

Hjälp till acceptans

Möjligen är det acceptans allting handlar om. Att inse att livet inte går att koppla och som blodsockret sticker iväg lite som det vill utan att det alltid går att förklara. Något jag fick hjälp med från dag ett i mitt insjuknande. Mötet med distriktssköterskan på Hälsocentralen som kanske inte gjorde något sådär superspeciellt men vars stöd var hjärtligt och genuint. Hon såg mig och ryggsäcken jag aldrig bett om men nu tvingades bära och remitterade mig sedan till medicinkliniken där jag fortsatt får samma superba stöd. Jag vet inte om det är att jag haft tur, förmodligen. För många dagar känner jag inte av den där diabetesryggsäcken, mer än tyngden av att den finns där. Andra dagar hamnar den på snedden, remmarna skär in genom huden på mig och då kan jag behöva stöd att få den rätt igen. Medmänsklighet och stöd genom att någon ser min tyngd. Det får jag och är tacksam över, även om jag varit rätt dålig på att uttrycka det.

Så tack till alla anhöriga, vänner, läkare, dietister, sköterskor, undersköterskor, återvändande hundar och alla andra berörda varelser. Alla ni som hjälper och drar ryggsäckar i ordning. Bra jobbat. Verkligen!

 

Läs fler inlägg från Robert Jonsson:
Doser av vana
Kungens krisp – om celiaki och diabetes
Sticken
Sparka upp grinden och passera mållinjen
En diagnos
Mot mattan
Jag älskar, hatar, förbannar och lovsjunger marathonlopp