Stories och livet

Pilar, mönster och vad hjärtat rymmer

När alla andra verkar ha blodsockerkurvor som havshorisonter och du själv inte får till ditt blodsocker hur mycket du än jobbar och joxar, tänk då på att jämförelserna inte är rättvisa. De har inte lottats mot samma motståndare som du. Även om namnet på själva diagnosen du slåss mot är densamma så är fighterna helt väsensskilda.

Under OS i Atlanta 1996 var det drygt två decennier kvar till min Typ-1 diabetesdebut, ändå svettades jag svårt som under en kraftig känning vid invigningen. Den levande legenden Muhammad Ali hade fått till uppgift att tända den olympiska elden. Handen, armen, hela kroppen av sidan han inte höll facklan med skakade, som om alla de slag han motstått genom karriären nu faktiskt fått fäste och dunsade runt inom honom. Men den andra sidan, handen som höll facklan var stilla. Jag minns ansiktet och viljestyrkan han utstrålade. Den som skickat så många mot canvasen och fortfarande fanns där och gjorde så att han efter vad som kändes som en evighet fick eld på pilen som skickades upp mot den gigantiska fackelhållare som skulle hålla elden levande under spelen.

Ludmila Enquist tog guld på 100 meter häck och Agneta Andersson och Susanne Gunnarssons gjorde det i K2. Men det är inte vad jag minns av Atlantas OS. Förutom bomben – fegheten i det grymma dådet, som ställde den nyttiga frågan om vad som egentligen är viktigt, så är det Ali vid invigningsceremonin och Attila Levins omaskerade besvikelse och sorg över att ha förlorat mot Klitschko jag minns. Den rena sorgen över misslyckandet efter den svåra lottningen grep tag. Ärligheten och hur han helt omaskerat bara sa som det var. Om jag minns rätt: ”Jag får alltid möta honom och hans jävla brorsa. Han är ju så jävla mycket bättre än mig!” Det finns något väldigt vackert i det här. Att inte ikläda sig en rustning och komma med teoretiska svar och undanflykter om varför det gick som det gick. Att mitt i förlusten stå och låta tårarna rinna och berätta om vad hjärtat rymmer.

Det är enkelt att vara öppen och sann när allt är bra, mindre så när det går sämre. Visst kan bilder på raka blodsockerkurvor inspirera och visst ska vi dela med oss av glädjen när vi lyckas, men våga vara ärlig med din rädsla, sorg och frustration också. Ta en oerhörd löparrunda där pulsen stänger ute allt annat, skrik ut din frustration över att ständigt behöva gå med den här sjukdomen, våga dela med dig också när du får stryk och är ordentligt tilltufsad. Att reagera sant också när det är jobbigt gör att det känns bättre, också för andra. Det skapar igenkänning, människor förstår att de inte är unika i sitt öde. Vi glömmer så lätt annars, att vi inte är ensamma och att det finns fler som slåss.

Nu fick Levin möta Klitschko, och fast han helt säkert kartlagt tendenser och mönster fick han stryk, och så är det också tyvärr för oss diabetiker. När jag tror att jag vet precis vad och hur mycket jag ska äta eller dricka för att häva en känning utan att blodsockret reser sig mot himlen som en bergochdalbana slår det ofta ändå fel. Mina energidepåer i musklerna står tömda efter en period med för mycket löpning eller också är de överfulla efter en glassbytta som jag glömt att jag ätit tidigare. Jag har en infektion, hormonell obalans, eller går med någon sorts missmodighet, sorg eller ångest. Och precis som Ali och Levin är det när vi är dimmiga som vi måste vara skärpta. Vi ska äta tillräckligt mycket för att ta oss ur känningen, men inte mer. Vi måste räkna med rekylen som oftast kommer och motstå kroppens signaler som helt rätt och riktigt skriker, Ät nu annars dör du!

Framför skafferiet står jag och svettas med en påse torkade tranbär i min hand och ser att de innehåller åttiotvå procent kolhydrater. Själva påsen väger 125 gram och jag räknar och gissar på hur mycket jag ska äta. Att ett glas till hälften fyllt av koncentrerad saft hade varit enklare finns inte i min hjärna. Nu är det Tranbär jag håller i handen. Åttio procent kolhydrater. Socker. Jag äter halva påsen och dricker sedan ändå det där saftglaset, bryter i farten av en Polkagrisplopp på mitten och stänger kylskåpet, tuggar i mig den och går efter att endast en tunn hinna av chokladsmet finns kvar i munnen tillbaka efter halvan som finns kvar. Sedan går jag in på toaletten och torkar bort svetten från känningen med en fuktig handduk. Det känns som att jag vunnit, men i takt med att sockret går in i cellerna växer insikten om hur min glukoskurva snart kommer att slå upp som en vägg mot mig. Då ska jag dosera precis rätt och om det blir för mycket ska jag bara dricka ett halvt glas saft, ingenting annat. Jag ska få det rätt, jag ska inte ryckas med och tappa huvudet. Jag ska räkna, inte räknas ut och vinna åtminstone en delseger. Pilarna får peka dit de vill, elden brinner fortfarande, i mig och dig.