Stories och livet

Att bestiga de högsta av berg trots hinder

13 februari 2020

Jag är uppväxt i en aktiv familj. En familj där fotboll-, handboll-, tennis- och innebandyträningar har avlösts av Vasalopp och löptävlingar. På helgerna hajkade vi i skogen, byggde kojor och grillade korv. På sportloven åkte vi slalom och längdskidor i de svenska fjällen. På somrarna tältade vi vid havet på Öland. Jag har alltid tyckt att det är roligt att röra på mig, men det blir alltid ännu bättre om jag får göra det ihop med andra. Idag är familjen utspridd över hela världen (bokstavligt talat: en bror i USA, en bror i Australien och föräldrarna i Tyskland), men när vi träffas står nästan alltid någon form av aktivitet med på agendan. Sommaren 2017 var det bestigning av Sveriges högsta berg: Kebnekaise.


Det står högt på mångas ”bucket list” att någon gång i livet bestiga något berg – och för många svenskar kanske det berget är just Kebnekaise. Med sina 2 100 meter över havet är det en utmaning som heter duga. För en person som lever med typ 1 diabetes är det en utmaning med några extra hinder längs vägen. När de andra la mycket fokus på vilka kläder och skor som skulle packas, fokuserade jag på att ladda upp med både snabba och långsamma kolhydrater i – vad som kändes som – all oändlighet. Och det skulle komma att behövas.

Vi tog nattåget från Småland, vandrade från Nikkaloukta, och packade in oss för natten på fjällstationen nedanför berget. På morgonen åt vi en rejäl frukost, hoppade i vandringskängorna och började vandra uppåt. Det skulle ta oss 14 timmar innan vi kom tillbaka.

Jag ställde ganska direkt ned min basaldos i pumpen, men märkte
efter någon timme att det inte räckte. Jag behövde INGET insulin när vi vandrade timme efter timme uppåt. Det var en ansträngning som varken blodsockret eller kroppen var beredd på. Gång på gång fick jag hejda hela sällskapet, sätta mig ned och trycka i mig en handfull med godis eller en powerbar. Eller kalibrera CGM:en när jag inte litade på att jag verkligen kunde vara låg – igen?! Som tur är har jag haft min familj nära mig genom hela mitt sjukdomsförlopp, så de hade god förståelse för alla pauser – och tyckte kanske till och med att lite godis då och då inte var helt fel..!

Efter några svettiga timmar (och väldigt lite insulin) nådde vi toppen. Och vilket flyt vi hade – helt klarblå himmel och milsvid utsikt! Där och då kändes det som att målet var nått, och ett tag roade vi oss med att åka rutschkana på toppens snötäckta sluttning och unnade oss den medhavda fikan. Men sedan började vandringen nedåt igen – och då var jag verkligen tvungen att tillkalla motivationen som gömde sig bakom pannbenet. Det är betydligt svårare att som relativt otränad gå nedåt i 6 timmar än att gå uppåt i 6 timmar. Och ”stigen” på Kebnekaises sluttning är ju allt annat än platt och fin…! Det gjorde ont på ställen jag knappt visste att jag hade. Och då började även min knäskada spöka så pass att benen till slut bokstavligt talat skakade.

Då klev min pappa in som personlig coach. Med uppmuntrande ord, uppstöttning i svåra, branta partier och diverse roliga historier såg han till att jag tog mig ner igen. Benen kändes som vedträn och smartwatchen visade 47 000 steg, 470 trappor och 32 kilometers gång när vi var tillbaka i vår stuga. Den kvällen och dagen därpå låg blodsockret som ett horisontellt streck – effekten av den långa och ansträngande vandringen satt i länge.

Att bestiga Kebnekaise var en upplevelse utöver det vanliga som jag gärna hade gjort om. Inte så mycket för träningen eller de vackra utsikterna – eller ens för de långvariga effekterna på blodsockret. Nej, mer för den härliga sammanhållning det gav vår familj.

Ska jag ut och springa eller åka skidor idag, vill jag helst av allt ha med mig min pappa. Ska jag powerwalka eller spela tennis tar jag med mig mamma -– och behöver jag hjälp eller sällskap på gymmet är det någon av mina duktiga (och starka!) bröder jag går med. Att röra på sig, oavsett i vilken form, blir så mycket roligare om man gör det ihop. Att kunna stötta, peppa och tipsa varandra framåt är mer värdefullt än man kan tro!