Att träna med typ 1 diabetes har för mig varit ett pågående experiment. Vissa dagar fungerar allt perfekt – jag kan känna mig energisk och har bra koll på blodsockerkurvan. Andra dagar
känns det som om jag inte har koll på någonting alls.
Jag blir låg eller hög utan direkt anledning – och då sjunker motivationen. Det “fina” med T1D är att du kan göra samma sak tio dagar i rad, och ändå få tio olika utfall… det kan ju vara lite lätt frustrerande. När man tycker att det perfekta upplägget äntligen är hittat – ja, då går det ändå åt skogen.
För mig har mantrat “lite är bättre än ingenting” hjälpt mycket. Att lägga ribban på en nivå där jag vissa dagar kanske hoppar HÖGT över – och vissa dagar bara preciiiiiiis tar mig över. Men inte ha den på en för hög nivå, så att jag på ett eller annat sätt åtminstone tar mig över i alla fall.
Huvudbry med blodsockret
Jag har insett att vissa träningsformer fungerar bättre än andra – för mig. Styrketräning påverkar mitt blodsocker nästan inte alls, medan långdistanslöpning påverkar en hel del. Och en rejäl powerwalk nog är det som påverkar mest. Lagsporter (jag spelade fotboll när jag var yngre) påverkar också mycket, men då är det största problemet adrenalinpåslaget som får mitt blodsocker att skjuta i höjden.
Jag har därför fastnat för att ut och springa långsamt men långt – varvat med styrketräning. För mig är det den träningsform som ger mest glädje, och minst huvudbry med blodsockret.
Men den största lärdomen som jag har fått kring träning och T1D är att varje kropp är unik. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar ALLS för dig, och det ska man ha respekt för. Därför handlar träning mycket om att lyssna på sin egen kropp, testa sig fram, planera och planera om – och aldrig ge upp.
LÄS ÄVEN: Hur många steg du går varje dag är viktigare för hälsan än du tror
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
