Träning och hälsa

Sparka upp grinden och passera mållinjen

De svart-vit-gråa tightsen ser hämmande ut, sådär stelt nya. Armrörelserna i den mintblå tröjan är minimala och blicken ligger fast fixerad halvannan meter framför henne där också det förkortade löpsteget sugs fast mot den marken. Skuldrorna är rundade och hon faller framåt utan någon synlig stabilitet, som om hon är på väg att trilla över vilken sekund som helst. Hon växer medan hon sluggar sig från sida till sida över gångbanan. Och för varje kämpande detalj som kommer närmre så pumpar också mitt hjärta glädje och stolthet. För hennes skull. En okänd. Det rör mig när jag hör hur hon andas ut sin bestämda vilja och passerar. Kanske för att det inte var alltför längesedan jag själv var där.

De första stegen över tröskeln med löparskor, dagarna då jag trotsade rösterna inifrån – och en del utifrån som sa: ”Du? Omöjligt! Inte en sån där sak som springer”.

Jag bestämde mig för att kalva mig ur den skavande form jag själv satt mig i och betalade under hösten 2014 in anmälningsavgiften till Stockholm Maraton. Den undran jag med tobaksmolnet från mina Röda Prince alltid lite föraktfullt hade stött ut skulle få ett svar. Exakt vad som var fel i huvudet på dårarna som varje kväll nästintill sekteristiskt flåsade runt med sina shorts eller pannlampor.

Och till skillnad från tjejen med den mintblå tröjan som var mer klarsynt eller rymde mer mod så smög jag mig upp mot skogen för mina första trevande gå-lunkande pass. Där trotsade jag ormrädslan och klampade mig svettig fram över stigar med Marty Feldman-ögon där det fanns nästintill noll risk för att möta en människa. Det hela liknade den där känslan då jag kom ut från biblioteket med en trave Kristina Lugn-böcker i famnen och mötte en före detta arbetskollega som inte uppdaterat sig om rörelsen som skett i mitt liv. Att jag börjat skriva och var fullkomligt besatt av att läsa och förkovra mig. Känslan var som om jag blivit påkommen med något. Som om jag stod där med famnen full av östtysk hårdporr. Något som jag också tyckte att hennes blick bekräftade. Den som typ sa: ”Jaha, du har blivit en sån där du.” I efterhand förstår jag att allt naturligtvis låg inom mig själv.

Det kan vara så förtvivlat svårt att bryta sig ur formerna. De inbillade kedjor man själv krokat sig fast i. Jag lyckades ändå spränga de där bojorna och tog mig faktiskt ända ut till Stockholms gator och delmålet Stockholms Stadion. Jag fick ta del av vinsterna som löpning över tid ger. Och det var inte bara syreupptagningen som växte eller faktumet att kroppen överlag mådde bättre som gjorde att jag fortsatte när jag sprungit i mål. Inte heller att jag kunde äta och dricka i princip vad och hur mycket som helst var tyngst vägande – även om också det var trevligt. Nej, det viktigaste som löpningen gav mig var nog ändå det mentala, mitt inre mår så mycket bättre sedan jag blev en sån där sjuk sak med pannlampa. Något som kom att behövas då giftstruma och diabetes senare den hösten rånade mig på de stackars muskler jag efter 43 år äntligen hade lyckats fästa. Och jag kände mig kallad att göra det igen. Springa Stockholm Maraton under förra årets tid, sjukare än någonsin. Numera är löpningen en självklar del av mitt liv, ett andhål och en kraftkälla för att orka med kampen jag tvingats in i. Jag måste helt enkelt regelbundet snöra löparskorna, slåss mot mitt inre, och vinna små dagliga segrar för att orka med det riktiga slaget som står inom mig själv i varje sekund av mina dygn.

Även om jag inte riktigt själv kan fatta att jag slet mig loss, så är det egentligen inte svårare än att sätta upp ett mål och sträva dit. Skulle jag ge några råd till den där tjejen – eller någon annan som just tagit sig ut, så skulle det första bli att till en början göra absolut allt för att inte stanna. Att ta bort sedan ur alla träningsvokabulärer. Sedan, blir till kvicksand som kan få hela rörelsen att stanna. För mig hjälpte det att med ett långsiktigt mål fylla kalendern med planerade pass som sedan måste checkas av varje vecka. Ovillkorligen. Det kan räcka med ett distanspass, ett intervallpass och ett långpass. Ramar frigör. Det hjälpte åtminstone mig att hasa mig bort från tv-skenet.

Så lyssna inte på den där tjattrande Kalle Anka-rösten som säger att du inte är en sådan där som springer för det är du visst. Du behöver inte heta Usain Bolt eller springa ett Maraton för att kalla dig själv löpare. Från det allra första vinglande steget så är du faktiskt en löpare. Född till det, tro det eller ej.

Vi äger som människor passager till fantastiska platser inom oss själva. Men vi är också våra egna grindvakter till dessa gläntor. Stenhårda och nitiska som vill bevara oss i gamla former. Och jag hoppas att den där tjejen fortsätter att sparka upp den där grinden. Gång efter gång, till inget mer återstår av den, förutom påminnelsen i form av några rostiga gångjärn. Fast det är jag rätt säker på att hon gör, då det är de första sparkarna som är de tuffaste. Och sedan, när kroppen fylls av endorfiner, då benen skär lätt genom luften under en speciell eftermiddag, då en mållinje faktiskt passeras. Den känslan sitter i länge, upplevelsen för livet.

Min nästa mållinje därefter; Las Palmas Maraton. Det första Maratonet utomlands och det andra med Typ 1-diabetes och giftstruma. Kampen fortsätter, jag har lärt mig älska den…