Livet och diabetes Stories och livet

Är alla jubileum värda att fira? 25 år med diabetes. Del 2.

Publicerad för första gången: 05.05.21
Är alla jubileum värda att fira? 25 år med diabetes. Del 2. Foto: Getty Images

I februari 2021 är det 25 år sedan jag diagnostiserades med diabetes typ 1. Tänk på det…

Det har på sätt och vis blivit en del av vår kultur att fira jubileum – födelsedagar, silver- och guldbröllop, många år på ett företag och många år som goda vänner. Vi gillar att fira stora och små händelser i livet med vänner och familj. Och speciellt de trevliga händelserna prioriteras.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Men hur är det om man har haft en kronisk sjukdom i många år? Är det något att fira? Hur bör man i så fall fira det och vad är det egentligen man firar? Bör fokuset vara på allt man har upplevt och klarat av, eller vad man tänker om framtiden?

Livet vänt upp och ner

Det är 25 år sedan en kronisk sjukdom vände upp och ner på en hel familjs liv. Och den framtid mina föräldrar hade sett framför sig för mig måste korrigeras och omvärderas. Det trodde de i alla fall då.

Som tur är för mig hade pappa vuxit upp med en kompis som hade diabetes typ 1, och han visste mycket väl vad sjukdomen innebar. Dessvärre för honom hade han varit med om många skrämmande upplevelser med sin kompis och hans hantering av diabetesen. Min pappa såg verkligen för sig att mitt liv aldrig skulle bli normalt.

LÄS ÄVEN: Idag gråter jag

Bättre än befarat

Lyckligtvis har jag gång på gång kunnat motbevisa hans tankar, och resten av familjens oro.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

När jag fick diagnosen och var tvungen att åka till sjukhuset med mamma för en veckas träning var jag bara 4,5 år gammal. Jag förstod inte så mycket av situationen, inte mer än att jag behövde ta min medicin flera gånger om dagen, eftersom min kropp inte längre tålde socker och medicinen som heter insulin sattes med sprutor. Flera gånger om dagen, varje dag, i resten av mitt liv måste jag göra detta. För det var så man sa:

”Det här måste du bara uthärda, Marte, för detta måste du göra varje dag resten av livet.”

Mycket vackra och noggrant genomtänkta ord att säga till en livrädd liten tjej på 4,5 år… Dessbättre var jag riktigt tuff den gången också, och hanterade det som påtvingades mig förvånansvärt bra. Jag lyfte upp båda ärmarna på tröjan och drog upp den på magen när insulinsprutorna skulle sättas. Sprutorna sattes av både sjuksköterskor, mina föräldrar och mor- och farföräldrar. Den veckan kände jag mig som en nåldyna, vilket jag i och för sig har gjort varenda dag sedan dess.

LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…

Goda minnen

I utbyte mot denna behandling fick jag sätta en spruta med saltvatten i pappas arm, och just det där tror jag är något han ångrade efteråt. Det var verkligen inte lika humant att få en spruta satt av en liten tjej, som de gjorde på mig. Men jag blev nöjd och glad, och då var det nog okej för honom trots allt. Detta är goda minnen jag har tagit med mig under alla dessa år.

Det var inte så illa att bli sjuk, men jag är glad att jag inte var äldre när jag fick diagnosen. Idag känner jag inte till något annat liv. Man kan inte sakna något man inte minns, eller hur?

LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa

LÄS MER OM VÅRA PRODUKTER på Accu-chek.se

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant