Stories och livet

Kungens Krisp – om celiaki och diabetes

Jag läser det finstilta på lådornas lappar, skopar upp några hallonskallar och ett par bitar jordgubbsfudge innan jag trevande rör mig mot chokladen. Favoriten. Den med den krispiga fyllningen. Och jag tror knappt vad jag ser när jag läser majsmjöl i fet stil under Kungens krisp. Fyllningen är alltså geggad med majsmjöl! Pulsen dunkar i öronen, saliven visslar i små sällsamma blåsor ur mungiporna och jag känner nästintill yrsel när jag böjer mig ned för att fylla halva påsen. Och böjd så, över tre kilo Kungens krisp, tittar jag igen, bara för att riktigt försäkra mig och läser kornmalt på raden under av den nötta innehållsförteckningen.

Kornmalt. Den tomma spaden hänger mot låret och för sekunden känner jag mig som en unge som fått se sitt slott utdraget av havet.

Jag har förutom diabetes också giftstruma och celiaki och måste därför utesluta allt gluten. Och jag vet att blodsockret kan bli svajigare och hoppigt och allt möjligt när man äter godis, men ibland måste man få äta och göra saker som inte är riktigt bra för att sedan få må bra igen. Och ungefär så sa jag till läkaren efter jag diagnostiserats med celiaki: ”Det är väl som med diabetesen, om jag sköter mig i det stora hela så gör det kanske inte så mycket om jag slarvar någon gång. Bara då och då liksom?”

Läkaren vände sig mot mig med en allt degigare panna och sa:” Tyvärr inte, det kan räcka med vetespår på sleven vid godishyllan för att det ska uppstå ett sår i tarmen som kan ta månader att läka. Ledsen grabben, du måste betrakta det hela som en allergi”.

Kanske kan jag ta ett par stycken ändå, överlägger jag med den brandgula skopan vilande mot höften. Det står ju kornmalt, inte vete som jag vet är ett självklart nej. Hur illa kan det vara egentligen? Det blir några sekunders dragkamp innan läkaren ord om gluten får mig att torka av sleven med påsen och gå vidare. Kornmalt, gluten. Kryptonit.

Men jag blir inte grön om jag får i mig gluten. Jag mår inte ens illa, vilket många verkar tro. För inte så länge sedan åt jag en hel vetebulle – av misstag. Miljoners flisor av glutenkryptonit. Kände ingenting. Men tarmen förstörs, vilket gör att jag har svårare att tillgodogöra mig näring, vilket i sin tur påverkar mående och blodsocker. Dessutom sägs det att jag har större risk att utveckla vissa cancerformer om jag inte sköter mig. Kungens krisp. Nej, inte ens de är riktigt värda det.

Två år har gått sedan typ 1-diabetesdiagnosen och jag hade ingen aning om hur det skulle vara, så när blodsockret slog mellan 1,5 och 25 trodde jag att det var diabetes-normalt. Kort senare upptäcktes giftstruman och året efter fick jag då diagnosen celiaki. Alla autoimmuna sjukdomar, det vill säga att kroppen angriper sina egna celler. Vi diabetiker har större risk att utveckla de här besläktade sjukdomarna, var tionde barn med typ 1-diabetes har t ex också celiaki. Jag behandlades för struman och såg framför mig en skål med degig majspasta och vattnig Corona och kände ren sorg. Jag, som har Barillablod i ådrorna och älskar pasta-pesto, pizza, tortellini, lasagne, gnocchi… Skymningen svartnade när jag snurrade runt alla aldrig mer. Weissbier, Bishops Finger. Aldrig. Någonsin. Totalt mörker.

Men blodsocker och mående blev bättre med kostomläggning och en giftstruma i balans. Och jag har faktiskt fått uppleva den totala lyckan av att hitta en glutenfri gnocchi. Har ätit en fantastisk pasta på restaurang. Har lärt mig om de smak- och texturmässiga skillnaderna på det glutenfria utbudet som faktiskt finns, och har lärt mig om vilka affärer som har vad. Jag upptäckte att det inte var hela världen ändå. Trots att jag ofta känner mig som den där krånglige som alltid ska fråga kring mat så går det faktiskt att leva så, utan Kungens krisp och Bishop Fingers. Något som till en början kan vara ohyggligt svårt att tro. Men det gör faktiskt det. Jag hittade med tiden andra saker. Smaker. Lärde mig mer, om mig själv och andra.

Så, alla ni som vrider på förpackningar – er som jag tidigare såg som hälsofreaks och superbantare, jag ser er med andra ögon nu. Gluten, laktos, nötter, histamin, selleri, tomat, kombinationer. Vissa människor har en rätt lång no-no-lista. Alla de där suckarna vid varohyllorna har fått en helt annan rymd och nu inser jag hur berättigade de är.

Själv hummar jag mest. Jag har lär mig att stå och vända på förpackningar och läsa innehållsförteckningar. Det hör liksom till nu. Men vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara slänga ner vad som helst i kundvagnen och gräva ner käften i en påse gifflar. Och så måste jag också få känna, så länge jag inte rent faktiskt gör det.

Godispåsen kostar 7:40. Jag går ut och tänker på när jag köpte godis för 7:40 senast? Det måste varit någon gång i slutet av sjuttio. Fast det är klart, det kommer ju att bli bra mycket mer lättdoserat såhär. Utan Kungens krisp.