Sedan jag fick en kontinuerligt glukosmätare våren 2020 har mitt liv med diabetes blivit betydligt enklare. Det finns dock en klar nackdel: jag är otroligt beroende av mobilen – det är trots allt den som berättar för mig vad mitt blodsocker är.
En kontinuerlig glukosmätare (CGM) är fäst på min överarm, och jag har en halv decimeter tråd in i huden. Tråden gör kontinuerliga (och ungefärliga) mätningar av blodsockret. För att läsa av blodsockervärdet använder jag mobiltelefonen för att skanna min CGM. När jag gör det öppnas den tillhörande appen automatiskt och berättar vad mitt blodsocker är och har varit de senaste 8 timmarna.
Appen berättar också hur ofta jag skannar och delar olika grafiker och analyser. I genomsnitt skannar jag 23 gånger under en dag. Jag skannar till exempel alltid på morgonen och innan jag går och lägger mig på kvällen. Dessutom skannar jag innan jag ska sätta insulin. Resterande (merparten) av skanningarna gör jag bara för att hålla koll på blodsockret under dagen, speciellt när jag misstänker att det inte är som det ska.
Måste alltid ha med mig mobilen
Utan min mobil blir jag tvungen att lita helt och hållet på mitt minne, omdöme, logik och inte minst en känsla av hur mitt blodsocker mår. Det är extremt krävande utan hjälpmedel. Matintag och annat som påverkar blodsockret gör uppgiften ännu mer krävande. Just därför har jag lärt mig att jag alltid måste ha med mig mobilen.
LÄS ÄVEN: Diabetes och bipolar sjukdom – en svår kombination
Pinsamt att glömma mobilen
Förutom att jag behöver mobilen för att kontrollera blodsockret har jag larm som ljuder om blodsockret blir för högt eller lågt, eller om mobilen förlorar kontakten med min CGM. Det senare är ett högt och skärande larm.
När jag skulle delta i ett möte på kontoret nyligen lade jag mobilen på mitt skrivbord för att den inte skulle pipa när meddelanden och liknande kommer in. När jag kom tillbaka till skrivbordet, som står i ett öppet kontorslandskap, vinkade en kollega till sig mig. Hon berättade att min mobil hade pipit högt och länge och stört och skapat förvirring på hela våningen. Det visade sig att larmet för förlorad signal hade satt igång så fort jag kom utanför bluetooth-räckvidden.
LÄS ÄVEN: När telefonen också får diabetes
Mitt viktigaste hjälpmedel
Trots en del onödigt pipande ser jag tydliga fördelar med att ha en CGM och att använda de tillhörande larmen för låg respektive hög glukos. Jag ska dock erkänna att jag sedan händelsen på kontoret har stängt av larmet för förlorad signal. Men samtidigt är jag noga med att aldrig lämna telefonen.
Med andra ord är jag fortfarande mobilberoende. Trots det tycker jag att det är en lyx att få all den här informationen så enkelt rakt in i en app. Så mobilberoendet är ett litet pris att betala för det.
LÄS ÄVEN: Äntligen kan jag sova utan rädsla för att få en känning
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
