Stories och livet

Vilken överraskning – typ två-diagnos

– Jaha, nu får du börja träna och sluta äta potatis.

Sa doktorn, när han hade tittat på mina morgonvärden. Då, när jag hade fått undersöka mig två gånger för att mina värden låg ”lite högt”. Egentligen ville jag bara ha en försäkring, för alla sa att som egen företagare måste man ha en privat sjukförsäkring. Men eftersom värdena låg ”lite högt” så fick jag ingen försäkring. Du har diabetes, sa doktorn.

Journalist som jag är började jag forska i saken. Jag läste på, hittade vetenskapliga undersökningar och såg mig omkring. En finsk undersökning konstaterade att livsstil hade fyrtio procent större effekt på typ 2-diabetes än den vanligaste medicinen. Kost och motion, stod det i undersökningen. Det är nåt för mig, tänkte jag. Ingen medicin om jag inte måste.

På diabeteskliniken fick jag en spännande dosa och stickor att kolla sockret med. Intressant, tyckte jag, man såg väldigt tydligt vad kroppen reagerade på. Inga vindruvor för mig mer. Ett glas vin däremot gick bra.

Jag tjatade mig till en kurs med en diabetessjuksköterska på mottagningen. Hon berättade vad som händer i blodkärlen när det är för mycket socker i blodet – jag fick en vision av karamelliserade blodkärl, ni vet som punchflaskor av choklad, med socker på insidan. Ännu värre är det om man röker, sa sköterskan, då blir kärlen ännu mer oelastiska och stela. Och om ett fragment av den där sockerplaquen lossnar så kan den fastna, och pang, då har du en propp.

Vi satt ett gäng nya typ tvåor och blev skakade.

Vi fick mäta vårt socker, gå en promenad och sen mäta igen. Märkbart lägre, det hade alla. Vi fick laga en rotsaksgryta och mäta, före och efter.

Det tog skruv.

Jag lade in minaträningstimmar i kalendern först, före möten och uppdrag.

Jag läste GI-tabeller högt och lågt. Och visst, potatis ligger högt men det är hela måltiden som räknas, och jag äter inte bara potatis till middag. Jag valde noga vad jag stoppade i mig – och blev osams med halva bekantskapskretsen. Jag slutade ta en pilsner till maten och en kaka till kaffet.

– Men lite kan du väl unna dig?

Jag tackade konsekvent nej till tårta, oavsett kalas.

– Men en liten bit kan du väl ta? Det är ju ändå födelsedag?

Eftermiddagsfika, någon?

– Bara svart kaffe, för mig, tack.

Jag gick ner tio kilo i vikt. Då blev dom ännu mer upprörda.

– Värst vad mager du har blivit!

Men mina värden blev bättre.

Jag köpte springskor och lufsade runt i stan. Inte gick det fort, men det gick. Ett tag hade jag tre gym-kort, men det blev för dyrt, så nu håller jag mig till ett. Doktorerna på vårdcentralen skakar lite på huvudet. Det där är nog bra, säger dom, men diabetes är en progressiv sjukdom, för eller senare måste du börja med medicin.

Det är ju möjligt. Men jag har fyllt sjuttio. Och än så länge håller det.