Träning kan kännas osäkert med typ 1 diabetes, men vi måste göra vad vi kan för att den osäkerheten inte ska leda till att vi skippar att röra på oss. Särskilt inte om det handlar om träning som vi mår bra av, tycker är roligt, eller drömmer om att bli riktigt riktigt bra på.
Tankar som “Kommer jag bli låg?”, “Kommer jag stiga?”, “Behöver jag äta mer på förhand?”, “Ta mindre insulin?”, “Ändra basalprogram?” kan fylla huvudet till den grad att det känns enklare att bara hoppa över träningspasset. Det kan kännas som att det är det lugnare, enklare, tryggare valet.
Våga träna
Länge spelade jag fotboll på relativt hög nivå. När jag fick min typ 1 diabetes var jag 15 år och i full fart att klättra inom fotbollsföreningen. Jag ville upp till A-laget, men plötsligt var jag i ett läge där min mamma behövde följa med på träningarna. Hon stod och var redo med blodsockermätaren (detta var innan CGM:ernas tid) och druvsockret. Att sluta med fotbollen hade känts som det enklare valet.
Men sedan dess har jag spelat i A-laget. Sprungit Göteborgsvarvet. Bestigit Kebnekaise. För när man väl hittar sin strategi – även om den inte alltid fungerar perfekt – kan träningen bli något som stärker istället för skrämmer.
Vi får träna på att våga träna. Det behöver inte vara avancerat. En liten plan. Något i fickan. Någon att bolla tankar och upplägg med. En blick på kurvan. Det är inte kontroll över allt. Det är förberedelse nog för att våga. Och att kunna ha riktigt roligt!
LÄS ÄVEN: Så kan du lära dig att gilla fysisk aktivitet
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
