För många av oss som lever med typ 1 diabetes finns det diverse fantastiska medmänniskor i kulisserna. Syskon, partners, mor- och farföräldrar, vänner, kollegor… listan kan göras lång.
Det kan göra all skillnad: en lillasyster som alltid vet var storasyrrans extra druvsocker ligger, en förälder som byter bråkiga pumpnålar mitt i natten, en morfar som trots några extra grå hår har lärt sig tyda CGMs alla grafer, eller en partner som reflexmässigt räcker över lite snacks när blicken blir lite frånvarande och svaren virriga.
Även om det är du som på pappret har diagnosen, blir typ 1 diabetes ofta till ett lagarbete. Och jag tycker att det finns någonting väldigt fint i det. Omtanken och omsorgen från omgivningen bygger starka band och skapar en helt ny nivå av tillit och förståelse i relationerna. När man delar med sig av vardagens utmaningar och lär sina nära hur allt fungerar, öppnar man också upp för en enorm trygghet – för alla parter.
Ett starkt team
Vi som lever med T1D ska inte glömma bort att uppskatta alla våra fantastiska anhöriga och vänner. De som inte dömer, utan istället stöttar, frågar, peppar och hejar på. Att ha ett starkt team runt sig är en enorm tillgång, och de gör den här tidvis skumpiga resan både enklare och roligare.
Tack mamma och pappa. Tack store- och lillebrorsan. Tack min älskade man. Tack till mina vänner. Tack tack tack. Jag kan bara föreställa mig hur mycket svårare allt hade varit utan er!
LÄS ÄVEN: Man tröttnar på alla ”goda” råd
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
