Stories och livet

Mitt första möte med diabetes typ 1

Publicerad för första gången: 08.01.23 | Senast redigerad: 11.01.23
Kvinna på sengen. Mitt första möte med diabetes typ 1 Illustration foto: Getty images.

Jag var 25 år när jag diagnostiserades med diabetes typ 1. Det var både dramatiskt och chockerande och, inte minst, en händelse jag aldrig vill glömma.

Hösten 2019 gick jag fjärde året av en civilekonomutbildning. Jag bodde med sambo och hund, och var styrelseordförande i bostadsrättsföreningen som vi bodde i. Dessutom var jag medlem i Rotary och chef för programkommittén, och hade två deltidsjobb som jag inte hade tid med. Jag var stressad.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

En av kurserna jag läste den hösten inkluderade en 6-veckors hemtenta, där jag pluggade med en kursare 8-12 timmar varje dag. Jag kände mig trött, men det var vi ju båda två – inget konstigt för en student i slutet av terminen.

De första symtomen

Vi pratade mycket i pauserna. Bland annat diskuterade vi de märkliga stressymtom jag hade fått – hög toalettpausfaktor, kameltörst och en obegriplig viktnedgång. Jag var ju van vid stressymtomen. Vid varje tenta året innan hade det varit något nytt – smärtor i kroppen, huvudvärk, illamående … Det hade jag en hel del av.

Hösten blev kallare och viktnedgången, tillsammans med de andra symtomen, fortsatte. Jag började undra lite, men höll ändå fast vid att det berodde på stress. Jag bestämde mig för att se till att ta min examen, låta kroppen vila och slappna av i några veckor, och sedan titta på det.

Jag höll dock humöret uppe, ville inte framstå som svag eller sårbar – men det var jag ju.

Januari kom och jag hade haft semester i en dryg månad. Kroppen var avslappnad, men symtomen fanns kvar. Vid den här tidpunkten gick jag på toaletten 4-5 gånger varje natt, och jag gick ned 11 kg. Jag kände att jag blev allt mer orolig, och fick en tid hos läkaren den 20 januari.

Den 9 januari hade jag en lugn förmiddag hemma i min lägenhet. Jag gick ut i köket för att bre mig några smörgåsar och märkte då att min andning kändes ovan och tung. Jag ringde pappa och sa att jag mådde lite konstigt och han gav mig rådet att åka till akuten. Det hade redan börjat lugna ner sig lite, så jag sa att jag ville avvakta,. Jag ringde pappa igen, och han insisterade på att jag skulle åka till akuten. Det kan ha räddat mitt liv.

Accu-Chek Mobile

LÄS ÄVEN: Nyfikenhet som underlättar

Chockad

Vi åkte till akuten, jag och pappa, och väntade där i flera timmar. Jag blev hungrig och köpte därför en kexchoklad i varuautomaten. Jag kom in till läkaren och både socker i urin och blodsocker mättes snabbt. Även om det inte sas rätt ut, förstod jag att tecknen på diabetes typ 1 fanns där.

Läkaren sa till mig att jag måste åka till sjukhuset. Jag minns att jag var förvirrad och rädd. Medan jag väntade på remissen satt jag ensam kvar inne på läkarens kontor. Tårarna var nära – vad innebar detta? Samtidigt ringe jag min sambo och förklarade att jag skulle åka till sjukhuset, men jag tänkte ändå att det bara skulle bli en snabb resa för att ta lite prover, och att jag skulle komma hem igen samma kväll. Jag ville inte göra honom orolig, och bad honom att stanna hemma.

När vi kom fram till akuten på sjukhuset blev det återigen lång väntan. Jag satt på en sjukhussäng i korridoren, och en läkare eller sjuksköterska kom ibland förbi för att ta ett prov eller två. Mina blodkärl ville inte riktigt, och det krävdes fem försök innan man lyckades ta ett blodprov – varje gång gjorde det lika ont. Jag höll dock humöret uppe, ville inte framstå som svag eller sårbar – men det var jag ju.

På akuten trodde jag fortfarande att jag skulle få åka hem igen samma kväll, tills jag inte trodde det längre. Jag skulle in på en övervakningsavdelning. Kanske skulle jag få komma hem nästa dag?

LÄS ÄVEN: Vi är lyckligt lottade!

Saker och ting börjar att falla på plats

Ankomsten på övervakningen minns jag som brutal. Jag rullades in på rummet i sängen som jag hade legat i sedan jag kom till akuten. Dörren stängdes och mina föräldrar ombads att gå. Jag hade fem-sex sjuksköterskor eller läkare runt mig som alla hade sin egen uppgift. Någon försökte att sätta en nål med slang i ena armen, medan några andra försökte sätta den i andra armen. En tog av mig kläderna och en annan satte en kateter. Jag kände mig väldigt hjälplös, men insåg att jag inte kunde göra något åt det här. Jag tänkte – jag får uthärda det här och så får jag förhoppningsvis resa hem i morgon.

Natten som följde var svår. En sjuksköterska kom förbi varannan timme för att ta prover. Jag kände en stark smärta i tummen varje gång. Hon förklarade att det var kaliumet som gick ut i blodomloppet. Jag fick inte äta för att undvika att känna illamående, men jag var så hungrig. Jag kunde heller inte röra mig i sängen eftersom jag var kopplad till så många slangar. Men så plötsligt hade natten gått.

Den första dagen var jag fortfarande väldigt svag. Jag fick besök under korta perioder, det var allt jag orkade. Äntligen fick jag äta igen, men jag var för svag för att kunna göra det själv. Min familj fick hjälpa mig att skära upp maten i bitar och mata mig. Det gjorde mig faktiskt inget, jag var bara glad över att äntligen kunna äta igen.

Jag blev starkare och några dagar senare flyttades jag till en vanlig avdelning. Men i början var jag fortfarande ansluten till insulintillförsel och var tvungen att gå runt med pumpen rullandes bredvid mig.

På väg hem från sjukhuset

Vårterminen hade börjat på skolan och jag var anmäld till ett obligatoriskt heldagsseminarium fem dagar i rad. Jag mejlade till föreläsaren och frågade hur mycket jag kunde missa utan att bli utkastad från kursen. Svaret var: en dag. Jag var fortfarande på sjukhuset, men hade verkligen glatt mig åt att gå den där kursen. Jag fick OK på att åka hem. Min pappa hämtade upp mig och lämnade av mig. Jag tyckte det var svårt, men också skönt att komma tillbaka till vardagen så snabbt. Några dagar senare fick jag åka hem.

Fram till för bara en vecka sedan hade jag så vitt jag vet varit en fullt fungerande människa. Plötsligt ska jag acceptera att diabetesen skulle styra mitt liv?

LÄS ÄVEN: Lev inte i oron för framtiden

Hemkomsten

Jag hade inte varit hemma på en vecka. Jag saknade min sambo och min hund. Det kändes helt fantastiskt! Samtidigt hade jag gått igenom en abrupt och skrämmande livsförändring. Jag var tvungen att lära mig hur min kropp reagerade på intag av kolhydrater och insulin, och hur de interagerade. Jag fick lära mig att sätta nålar i magen och låret. Men mest av allt var jag tvungen att lära mig att acceptera det som hade hänt och att detta var något jag måste leva med resten av livet.

Att acceptera en kronisk sjukdom är inte enkelt. Fram till för bara en vecka sedan hade jag så vitt jag vet varit en fullt fungerande människa. Plötsligt ska jag acceptera att diabetesen skulle styra mitt liv? Varför jag? Det kändes orättvist.

Veckorna därefter var en berg- och dalbana. Ena sekunden var allt bra och jag kände att jag hade kontroll. Och i nästa sekund hade jag nära till tårar, jag var arg och kände att livet var orättvist. Andra gånger kände jag mig som en idiot som klagade på en sjukdom som jag kan leva ett långt och bra liv med, medan andra upplever mycket värre kriser.

Som livet oftast gör gick även mitt liv vidare. Berg- och dalbanorna hade fått lägre toppar och mindre djupa dalar. Det har nu gått mer än två år sedan jag fick min diagnos, och trots att känslorna av och till tar över känner jag att jag har kontroll och att jag har en sjukdom jag kan hantera. Naturligtvis skulle jag inte rekommendera någon att göra samma resa som jag, men jag skulle vilja säga detta – vänta bara: om ett litet tag kommer allt att bli mycket bättre.

LÄS ÄVEN: Det hårda jobbet bakom ett perfekt långtidsblodsocker

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile