I 2017 firade jag 15 år tillsammans med min livspartner – min diabetes. Livet går upp och ner, och jag lever med inställningen att min diabetes på något vis är både en välsignelse och en förbannelse på samma gång.
Under de 15 åren som gått har jag förändrats en hel del, och det vore väl konstigt annars. Jag var nybliven tonåring när jag fick diabetes, och idag är jag i allra högsta grad vuxen (även om jag själv ibland har svårt att förstå det!). I takt med att jag har förändrats har min relation och attityd till min diabetes förändrats. Inte bara i det dagliga, utan framförallt min syn på diabetes som sjukdom och något jag ska leva med för resten av livet. Upp och ner och fram och tillbaka har den förändrats.
Jag blev ett litet barn igen
Den kvällen jag fick min diagnos, när blodsockermätaren visade 30.3 mmol/L och ketonstickan blev den allra mörkaste lila, grät jag i bilen på väg till akuten. Jag var chockad och överväldigad. Och trots att jag i vanliga fall kände mig ganska vuxen, blev jag ett litet barn igen den där augustikvällen.
Men efter den där första kvällen så grät jag inte mer. Det fanns helt enkelt inte tid för det. Det fanns alldeles för mycket att göra och lära sig om livet med en kronisk sjukdom. Med tiden blev jag igen den där självständiga, duktiga flickan som minsann klarade sig själv. Diabetes var ingen match för mig.
LÄS ÄVEN: Mina bästa tips på hur man lever ett bra liv med diabetes
I tonåren blev diabetes en börda
I takt med att mina tonår gick så förändrades min syn på min diabetes. Livet med diabetes var helt plötsligt inte så enkelt längre. Tvärtom så kändes min sjukdom som en enorm börda, och jag kände mig som den ensammaste människan i hela världen. Jag kände mig helt överkörd av allt vad diabetesen innebar, och allt som inte var absolut nödvändigt slutade jag göra – jag orkade bara inte.
Men sen blev det bättre. Dels för att de där osäkra åren kring studenten hade passerat, men också för att jag valde att engagera mig i Ung Diabetes och då träffade andra unga som också levde med diabetes och som förstod. Dessutom fick jag genom mitt engagemang en möjlighet att använda min frustration för att göra skillnad. Allt kändes lättare och jag kände att ett liv med diabetes ändå var okej. Mycket tack vare att jag kunde omvandla det negativa till något positivt.
LÄS ÄVEN: 5 bra tips för ett stabilare blodsocker
En cancerdiagnos gjorde diabetesen oviktig
Efter en till ”kris i relationen” kom jag för ett par år sedan till slut till en punkt där jag kände jag att ”nu, nu har jag det bra med min diabetes”. Jag accepterade min sjukdom som en del av mitt liv, inte bara där och då, men för resten av livet. Och trots allt slit så var jag glad för allt det positiva jag fått tack vare min diabetes.
Men så, för ungefär ett år sedan, fick jag en cancerdiagnos och helt plötsligt blev diabetesen inte viktig alls. Trots att blodsockret under min cancerbehandling var mer okontrollerbart än någonsin så kunde jag inte lägga energi på det. För allt fokus låg på att överleva cancern, och att bli av med den elaka och aggressiva tumören som växte i min hjärna. Diabetesen gled ner på prioriteringslistan, och det var okej. Livet med diabetes är ett maraton, och de här månaderna med blodsockerkaos var bara en kort, kort del av loppet.
Nu har jag avslutat min intensiva cancerbehandling, och min tumör är i princip borta. Men jag är ännu inte frisk från varken cancern eller de många kroniska sjukdomar och biverkningar som kom med tumören. Inte heller från diabetesen. Den ska jag leva med i resten av mitt, förhoppningsvis, långa liv.
LÄS ÄVEN: Så har diabetes påverkat min syn
Accepterade diabetes som en del av mitt liv
Min syn på många saker har ändrats senaste året. Men det är inte som om min upplevelse av cancer har gjort att min diabetes helt plötsligt blivit en ”piece of cake” eller mindre frustrerande. Verkligen inte. Men jag lever med inställningen att min diabetes på något vis är både en välsignelse och en förbannelse på samma gång. Jag har accepterat den, och den är en del av den jag är… men den definierar inte mig. Jag är inte min sjukdom – inte någon av dem.
Jag har många gånger trott att min relation till min diabetes var statisk, att så jag kände för stunden var så jag skulle känna för resten av livet. Men jag har lärt mig att den tvärtom är i ständig förändring och ändras i takt med att livet i stort förändras. Jag har accepterat att den går upp och ner, min relation till diabetesen, och det kommer den antagligen fortsätta göra. Det känns okej. För trots allt så är det ändå i grund och botten ett fantastiskt liv jag fått till låns.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
