Träning och hälsa

Julpromenad

Promenera. Det är ju nyttigt, vet vi. Jag bor vid en kaj, och kajpromenaden är ofta fylld av människor i alla åldrar – tidigt på morgonen kommer joggarna och hundägarna, längre fram på dagen unga och gamla, barnvagnar och rullatorer. Soliga helgdagar är det en strid ström längs vattnet med småbarn på springcyklar, familjer och vänner i samtal. Julpromenaden är självklar, efter skinka och sill, blir det en sväng på kajen. Juldagen är det fullt.

Jag är ingen stor vän av promenader. Jag går, men bara pliktskyldig, de dagar som jag inte har gympa. En kvart åt ena hållet så fort jag kan och sen hem igen i makligare tempo. Däremot tycker jag om att gå ut och hämta hem min mat. Jag åker till min syster som har ställe och vi går ut i skogen, där finns det mat. Inte bara stensöta och harsyra, som vi hittade som barn, utan trinda blåbär och lysande lingon. Av mamma och pappa lärde vi oss att hitta herr Kantarell och hela hans familj – lyft på mossan, sa mamma, finns det en så finns det flera. Och där växer Karl Johan, smörsopp och stolt fjällskivling. Riskor och kremlor. När sommaren är nästan slut hittar vi trattkantareller, och när allt är bara blött och eländigt gömmer sig rödgul och svart trumpetsvamp bland löven, man ser dem inte förrän man nästan trampar på dem. Vi klättrar uppför bergknallar och hasar nerför slänter, vi kliver över diken och går över fält. Tar några enbär på vägen hem, fjolårsbären, som har blivit blå. De gröna är sura och sträva och får vänta ett år på att mogna.

På några platser på jorden blir människorna extra gamla, många blir hundra år eller mer. De blir inte bara gamla, de håller sig friska – de har ingen eller mycket lite diabetes, få har hjärt-kärlsjukdomar eller alzheimer. Platserna kallas ”blå zoner” och många forskare har försökt hitta hemligheten bakom deras liv och hälsa. De blå zonerna ligger på vitt skilda platser på jorden – Okinawa i Japan, Nicoya i Costa Rica, byn Ogliastra på Sicilien, ön Ikaria i Grekland. Vissa räknar även in ett område i Kronobergs län i Småland bland de blå zonerna. Områdena kallas blå, bara för att de första forskarna ringade in områdena på kartan med en blå kulspetspenna, blåare än så är de inte. Så vad är hemligheten? Forskarna pekar på flera saker. Sammanhållning i familj och nätverk, känslan av mål och mening i livet. Jag slås av en del annat också: de blå zonerna är isolerade områden. Människorna är mycket utomhus. De bor i områden med berg och backar. De odlar sin egen mat, och äter även för övrigt lokalt producerad mat. Maten är olika, från plats till plats. Fisk och sjögräs i Okinawa, fläsk, lammkött och getost på Sicilien, gröna blad, örter och baljväxter på Ikaria, majs, ris och bönor på Nicoya. Och fläsk med löksås och stekt strömming i Småland. Så där är man ju inte mycket hjälpt, om man vill veta vad man ska äta för att hålla sig frisk och bli gammal. Men jag tänker närodlat. Det som växer här, där jag bor. Här växer inte ris och inte mycket majs. Ingen soja och ingen sötpotatis. Men likt människorna i Okinawa och Nicoya kan jag välja det som växer här, så lokalproducerat som möjligt, det finns i affären om inte annat. Men jag är också lycklig nog att ha ett trädgårdsland, en koloniträdgård. Hela sommaren har den gett mig lök och potatis och bönor, det sista som står kvar är grönkålen. Jag tar hem ett par blad till julbordet. Finhackar till vintersalladen med rödkål, vitkål och rödlök. Kanske lite äpple i också, som jag fått av grannen. Jag förväller det andra bladet så det blir lite mer medgörligt, kyler och torkar. Jag klipper till munsbitar, gnider in lite salt och olja, och sen bakar jag det i ugnen en stund, fem minuter sådär. Inte för länge, då blir det chips. Tar ut och strösslar med lingon från min systers skog. Gott till skinka eller lax eller vad man har.

Intill min kaj ligger ett litet berg. Inte så högt. På min julpromenad ska jag ta vägen över berget. Där finns ingen mat, men det är i alla fall en backe. Vem vet, vi kanske också kan bli hundra år.


Källor:
Wikipedia, ”De blå zonerna”
”Den blå maten” Ennart/Ekdahl