Livet och diabetes

Jag minns det som igår

Publicerad för första gången: 14.05.23
Jag minns det som igår Foto: Privat


Kommer ni ihåg den lika tydligt som jag gör? Dagen D, då ni fick er typ 1 diabetesdiagnos? Jag minns den 28 juli 2008 tydligare än jag minns förra torsdagen. Det är en dag som på gott och ont har etsat sig fast i mitt minne och nog inte kommer
suddas ut i första taget.

Jag var femton år och tunn. Smalare än jag någonsin hade varit, men det gjorde mig inte så
mycket. Samhällets budskap till unga tjejer var (och är ju fortfarande…) tydligt: ju smalare
desto bättre. Så när jag bokstavligt talat kunde spela gitarr på revbenen – ja, då var jag
nöjdare än någonsin. Skevt, minst sagt – men den diskussionen får vi ta en annan gång.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

Jag var också trött. Jag tränade mycket när jag var yngre, men den här sommaren märkte
jag att dagsformen gick utför och utför. En dag kunde jag inte springa 3 kilometer utan att
stanna – och då började jag fundera på om något kunde vara fel. Jag sov också
määäängder, men det gör väl rätt många tonåringar, tänkte jag? Dessutom hade jag varit
iväg på ett intensivt konfirmationsläger i fyra veckor som ju förmodligen gjorde mig rätt
matt..!

Vi famlade i mörker

Men sedan kom den – törsten. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Jag kunde se en
karaktär på TV dricka ett glas whiskey (!) och bli KANONtörstig på en sekund. Jag var uppe
och drack (och kissade) nätterna igenom, och törsten gick liksom inte att släcka.
Klockrena symtom, eller hur? Inte så lätta att upptäcka om man inte vet vad man letar efter,
kontrar jag med då. Jag hade ingen i släkten eller vänkretsen med typ 1 diabetes eller någon
erfarenhet av det. Vi famlade helt i mörker, men efter ett blodprov på vårdcentralen blev
bilden snart skarp.

Typ 1 diabetes, sa den unga läkaren till mig på akuten. Hon såg ledsen ut, det gjorde mig
nog räddare än orden i sig. Jag vet att jag tänkte att något måste blivit fel. Jag hade ju inte
gjort något fel? Inte förtjänat att bli… sjuk?

LÄS ÄVEN: När diabeteshjälpmedlen stör romantiken

Jag fick lära mig allt

De kommande två veckorna låg jag inskriven på Växjö Lasarett. Till en början hatade jag
sjukhuskläderna, de hårda lakanen och den stela sängen. Men jag blev oerhört varmt
mottagen och min mamma fick stanna med mig. Det kändes lite som en semester – även om
kvalitetstiden blandades upp med både tårar och frustration. Jag fick välja en rosa,
metallicfärgad blodsockermätare och en insulinpenna. Jag fick lära mig allt.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Dagen D och de två efterföljande veckorna kommer jag aldrig glömma. De förändrade mitt
liv, och mig som person. Jag har i halva mitt liv kämpat med den här sjukdomen nu, och den
tar varje dag lite av min energi. Men när jag kommer till sjukhuset nu, och ännu mer till en
barnmottagning, så känner jag mig hemma. Då minns jag det goda omhändertagandet och
känner det stora stöd som vården ger till oss som är sjuka. Och då blir jag lite varm i hjärtat.
Det tänker jag är ett tecken på något av det viktigaste i livet med T1D: acceptans.

Hur såg din diagnosdag ut? Minns du den?

LÄS ÄVEN: Diabetes och utmattning

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare