Stories och livet

Ghost

En stjärnklar vinternatt för vad som känns som igår och en evighet sedan gick jag från krogen genom skogen till min sorgliga lägenhet drygt tre mil utanför stan. Jag hade magen full av grädde, kallnat kaffe och Galliano, vilket var vad man drack för ett kvarts sekel sedan och visste säkert inte riktigt varför jag börjat gå, förutom då att jag lika stensäkert var utan pengar. Skogen small av kyla och månskuggorna från det skarpa skenet tände av någon anledning tankar på Apollo 11 och Buzz Aldrin, som var tvåa på månen. Insikten om vad jag faktiskt höll på med växte. Allvaret i vad mitt obesvärade beslut att gå hem kunde leda till. Hur jag faktiskt – precis som med blodsockerkontroller och insulinsprutorna efter mitt insjuknande i diabetes – skulle dö om jag inte fortsatte.

Den morgonen steg jag med mycket mekaniska rörelser in i hallen, bröt bort en morotsstor tapp av stelnat dregel från jackans blixtlås, kollapsade i soffan och tryckte igång tv:n. Ghost, med Patrick Swayze visades. Och som en gör så glömde jag det där lidandet och vinglade genom fler fester. Rätt många faktiskt, även om jag inte gick hem från stan fler vinternätter. Och långt senare i livet när jag blivit sjuk på riktigt i Typ1-diabetes, Giftstruma och Celiaki ville några människor mena att sjukdomarna var resultatet av mitt tidigare liv. Att de var resultaten av mina val.

Möjligen har de rätt. Absolut i att jag gjort en del besynnerliga val. Vissa har varit rent bedrövliga och några har jag inte ens varit medveten om att jag gjort förrän lång tid efteråt. Jag förstår också att de gärna vill tro så, att det ska finnas rationella orsaker till varför människor drabbas av allvarliga kroniska sjukdomar. Men tonåringen då? Hon eller han som just tagit sin första fylla och drabbats av den här sjukdomen. Femåringen, som knappt hunnit klaga över sitt lördagsgodis. Föräldern till den nyfödde, som inte orkar men gör det ändå. Är det resultat av val? Är deras diabetes resultatet av något de har gjort fel? Knappast.

Sanningen är att ingen vet varför immunsystemet – som är till för att försvara kroppen mot infektioner- angriper och förstör de egna insulinproducerande cellerna. Många forskare menar att det krävs en kombination av dels ett ärftligt anlag dels någon yttre miljöfaktor, det spekuleras i om virus eller kemikalier kan fungera som den tändande gnista som startar angreppet. Men det finns inget svar på frågan idag[1]

Sanningen är att ingen faktiskt vet. Vi kan bara tro saker. Och med tro är det så att det många gånger kan vara lämpligt att hålla den för sig själv, eller åtminstone ha anständigheten att inte tvärsäkert deklarera sina uppfattningar som absoluta sanningar. Sjukdomar drabbar människor. Ett funktionshindrat barn straffas inte av andevärlden för synder begångna i tidigare liv, lika lite som Typ1-diabetes kommer av för mycket Galliano eller annat lördagsgodis i ett nuvarande liv. Kalla det slump eller otur, ja kanske till och med öde, men tappa inte den sjuke eller deras föräldrar på kraft genom att skuldbelägga dem. De behöver den kraften för att orka en fight så många vet så lite om.

Jag orkade inte med att se filmen Ghost den där morgonen. Jag orkade inga sinnesrörelser alls, överhuvudtaget. Kylan och bakfyllan hade brutit ner mig ända ner i själen. Allt jag orkade var att tappa upp ett kokhett bad och bara ligga där och svettas och se hur min bröstkorg rörde sig upp och ned över vattenytan. Jag levde.


[1] https://www.diabetes.se/diabetes/lar-om-diabetes/typer/typ-1/