Stories och livet

Ensam tillsammans

Diabetes är en ensam sjukdom, sägs det. På många sätt är det sant. För ingen har diabetes på samma sätt som du. Från utsidan verkar det ganska enkelt. Ett blipp på armen. Ett stick i fingret – och ett under under tröjan. Klart.

Men då har man aldrig vaknat svettig och darrig mitt i natten. Aldrig känt paniken när man glömt mätaren hemma. Aldrig hittat gamla dextrosolpapper i fickorna eller funderat på var man ska slänga testremsan.

Ändå kämpar man på. Man vänjer sig. Visst är sjukdomen ensam. Men livet är det inte. Och sakta men säkert lär man sig att leva. Själv. Inte ensam. Människa. Inte diabetiker.

Så en dag vaknar man och får inte gå ut. För där ute är det plötsligt livsfarligt. I ena stunden en människa. I nästa en riskgrupp. Och råkar man ha några år livserfarenhet extra byter folk trottoar. Dagarna flyter samman. På kvällarna blir det tyst. Att trösta sig med godis och snacks i tv-soffan är liksom inte ett alternativ. Ensamheten morrar under sängen.

Men det vore väl fasen om vi efter 100 år av enorma framsteg skulle skickas in i tysta garderoben igen. För trots allt – ensam är inget man är. Det är något man känner sig.

I tusen hem sitter just nu tusen andra diabetiker och känner som du – bara här på Livet & Diabetes är vi trettiofyratusen. Hur kan vi vara ensamma då?

DU SOM LEVER MED DIABETES: Stäng av tv:n, gå med i ett forum, skriv ett blogginlägg, stöd en ung som nyss fått sin diagnos, fika på avstånd – vad gör det väl om man får hojta lite?

DU SOM KÄNNER NÅGON MED DIABETES: Slå en signal, skriv ett meddelande, vinka från gatan, fråga om du kan hjälpa till.

Människan är människans glädje, brukar man säga.

Även på två meters avstånd.