Stories och livet Träning och hälsa

Bungyjump med diabetes!

Jag försöker att vara en förkämpe för att diabetes typ 1 inte behöver vara ett hinder i vardagen eller en begränsande faktor för vad vi kan och inte kan göra. Därför testade jag nyligen på bungyjump!

Före hoppet
Jag skulle hoppa mitt på dagen och passade därför på att äta bra och övervaka blodsockret för att hålla det så stabilt som möjligt inför hoppet. Det gick i stort sett bra, bortsett från lätt förhöjda värden. Dessa uppstod förmodligen som en reaktion på att jag var spänd på hur det skulle gå, trots att jag inte kände mig nervös eller stressad.

När vi kom dit, ställde de frågor om min medicinska historia och jag fick en rad uppföljningsfrågor om pumpen. Kunde slangen kopplas från? Hade jag upplevt situationer tidigare där jag tappade kontrollen? Skulle det vara ett problem att avbryta insulintillförseln i 20–30 minuter? Förutom att ha diabetes typ 1 har jag tidigare brutit båda underbenen i vänster ben och krossat vristen i en sportolycka.

Han som tog emot oss ville därför först höra efter med de ansvariga för att försäkra sig att det var okej att jag hoppade. Och om jag skulle hoppa med gummibandet fäst i benen eller överkroppen. Det verkade inte som att det var några problem kopplade till min diabetes. Det oroade sig mer för det tidigare benbrottet.

LÄS ÄVEN: Diabetes Typ 1 & 2 – lika men olika

Grönt ljus
Efter 20 minuter fick jag besked om att det gick bra att hoppa, men att jag skulle få en sele som gjorde att gummibandet spändes mot överkroppen för att inte belasta benen i onödan. När vi gick uppför berget mot plattformen märkte jag att pulsen började stiga så sakteliga. I takt med detta ökade även blodsockret i viss utsträckning.

Ökningen berodde förmodligen på de hormonella förändringar som sker i kroppen som en reaktion på att jag var spänd inför mötet med en okänd situation. Jag skulle fysiskt kasta mig ut från en plattform och det enda som hindrade mig från att kasta mig rakt ner i döden var ett gummiband.

LÄS ÄVEN: Jag och min “träningskompis”

På plattformen var det som att kroppen tycktes vilja motverka mig. Benen skalv när jag kikade ut över kanten. Det här stred mot allt vad kroppen ville: Att frivilligt kasta sig nerför ett stup, fullt medveten om vad jag gör. Trots detta var jag fast besluten att genomföra det. När instruktören ropade: ”Hoppa”, skulle jag hoppa. Och det var vad jag gjorde.

Känslan av att falla var både skrämmande, fantastisk och befriande. När gummibandet dras åt vet du att du åter är i säkerhet och det går som en rush genom kroppen. Trots denna rush höll sig blodsockret stabilt. Bortsett från en lätt förhöjning märkte jag inte någon större effekt på blodsockervärdena.

Sammantaget var detta en otroligt härlig upplevelse. Nästa sak på listan är förhoppningsvis fallskärmshopp ;o)

Källor: Blodsocker och hormoner