Stories och livet

Kan man bli utbränd av diabetes?

Jag har haft diabetes i över tio år! Det är definitivt inget jag kommer att fira, men samtidigt har jag haft tur som dessförinnan levt i många år utan diabetes. Vilket jag förstår att uppskatta.

Under de senaste åren har det varit en del svackor, trots att jag i stort sett tycker att jag lever ett bra liv även med diagnosen. Det ligger ett hårt arbete bakom och det tar mycket tid att ha en bra kontroll över sin diabetes.

Regelbundna kontroller
Två gånger om året besöker jag min endokrinolog. Jag har både gått till diabetessjuksköterska och näringsfysiolog. Därtill går jag emellanåt till min husläkare för att ta blodprov och få recept på fasta mediciner. Under dessa tio år tror jag inte att någon av de personer jag har haft kontakt med vare sig har frågat om eller fokuserat på min mentala hälsa i relation till diabetes.

Ett ofrivilligt deltidsjobb
Om jag sätter mig ner och räknar på hur mycket tid jag faktiskt lägger ner på min diabetes, tror jag att det kan jämföras med ett deltidsjobb. Trots att mycket går automatiskt, ligger det alltid en del och gnager i bakhuvudet. Ibland blir jag sliten och less på att ha diabetes. Verkligen less.

  • Om jag ska köra bil måste jag kontrollera blodsockret, tänka på hur lång tid som gått sedan jag åt senast – och vad åt jag för något? Vad händer om det blir trafikstockning och jag blir stående? Då måste jag ha mat med mig ifall jag skulle få insulinkänning.
  • Om jag ska gå ut och ta ett glas vin måste jag först äta, ta med mig mat i väskan samt äta igen innan jag går och lägger mig. Det är väl inte hela världen, tänker kanske någon nu, men när sådana situationer uppstår flera gånger per dag, tar det tid.

Ingen av den sjukvårdspersonal som jag har besökt har pratat med mig om hur det är att bli sliten av sin diabetes. Det tycker jag är mycket konstigt eftersom jag kan bli sliten både av själva sjukdomen och av all tid den tar. Jag undrar varför detta inte ingår i diabetesvården?

Diabetesutbrändhet
Emellanåt kan jag bli oerhört sliten och måste ta en timeout. Jag läste nyligen en bok om kronisk sjukdom, där detta kallades för diabetesutbrändhet. Jag kände verkligen igen mig i denna definition och funderade på varför jag inte hört talas om detta förut. Visst känner jag till begreppet ”fatigue”, men det används oftare när det gäller muskel- och skelettsjukdomar samt cancer. Jag blev nästan glad när jag läste om diabetesutbrändhet, eftersom det verkligen är något jag kan relatera till.

Fokus på det mentala
Sjukvården koncentrerar sig på bra blodvärden, vikt och kosthållning. Men hur står det till med den mentala biten? Jag skulle önska att jag visste mer om dessa följder av diabetes, då hade jag kunnat förstå vad som hände med min kropp när jag fick dessa ”anfall”. Jag gick faktiskt runt och kände mig obegripligt sliten, utan att förstå att detta hängde ihop med min diabetes. Nu vet jag vad det är som händer när jag plötsligt blir utmattad, och jag vet att det enda som hjälper är att ta det lugnt tills det går över.

Alltid på min vakt
Det är en sak att plötsligt känna sig sliten utan att förstå varför. Men det är något helt annat att bli sliten av insulinkänningar och all den tid man ägnar åt att tänka på sin diabetes. Detta går i perioder för mig, och det blir alltid värre när jag drabbas av insulinkänningar utan att förstå varför. Det handlar kanske egentligen mer om att vara less än sliten, och när det är som allra värst brukar jag ta en dag ledigt från mätningar och fokus på diabetes. Detta brukar hjälpa, trots att jag vet att har ett högre blodsocker under dessa dagar. Men emellanåt måste vi ändå göra det för att försäkra oss om att vi inte ska drabbas av plågsamma känningar.

Vad har du för erfarenheter av diabetesutbrändhet?