Stories och livet

Vad gör en diabetesresurs?

För att vara extremt enkel i mitt svar så hjälper jag ”min grabb” med allt från medicintekniskt till bemötande och är en brygga mellan föräldrar och skola när det kommer till den medicinska tryggheten.

I grund och botten så måste grabben och hans familj veta att han alltid är säker, och att han alltid är min främsta prioritering, detta för att ge både honom och familjen sinnesron att kunna leva sina liv så normalt det går.

Min dag börjar allt som oftast med en kram och överlämnandet av våra tekniska hjälpmedel och eventuella rapporter om natt och frukost, sedan kontrolleras blodsockret och jag kollar om han känner sig som sensorn visar (i annat fall tar vi ett blodsocker med stick i fingret som alltid ses som den säkraste metoden).

Baserat på svaret så planerar jag dagen i grova drag, är det t.ex bra väder så är jag extra försiktig med att ge insulin som korrigering av blodsockret (vilket kan leda till en extra kraftig dipp i kombination med rörelse) då han troligtvis kommer ha en väldigt aktiv rast.

Jag kollar av så att inga oväntade händelser sker under lektionen och så att han har tillräckligt bra blodsocker för att kunna springa ut på rast.  På samma sätt kollar jag av att han är ok när han kommer in igen.

Lektionen innan lunch är alltid knepigast, då blir det ofta avgörande huruvida man väntar ut eventuella dippar/toppar och låter den kommande lunchen höja alt sänka honom eller om man ska korrigera innan.

Väl vid lunchen ska vi försöka beräkna hur mycket kolhydrater lunchen innehåller, men även här är variablerna många.

Hur mycket fibrer är det i maten som saktar ner kolhydratupptaget, hur mycket kolhydrater kontra vikt är det, hur mycket spring kommer det vara på rasten? Är blodsockret på väg upp eller ner? Har han nån infektion i kroppen som sänker insulinkänsligheten eller har han naturligt hormonpåslag av nån anledning som också det ger sämre verkan på insulinet.

Det finns ungefär lika många variabler som det finns sätt att påverka kroppen, för allt man gör har oftast nån påverkan, stor eller liten.

Efter lunch ligger vi oftast ganska stabilt och brukar göra så tills det är dags för mellanmål på fritids, för även om skolan tar slut så tar inte vårat jobb slut, jag och grabben har alltid lika mycket diabetes.

Allt som oftast får stackaren mer eller mindre dras med mig tills jag lämnar över honom i mammas trygga famn på sena eftermiddagen, då pratar vi om hur dagen varit och hur vi har jobbat jag och grabben.

För mig är det här världens bästa jobb, jag uppskattar enormt dom allra flesta aspekter av det.

Men jag får gå hem, jag behöver inte ligga vaken och oroa mig, jag behöver inte förklara för sjukhus,skola och samhälle varför hans blodsocker inte alltid är perfekt.

Jag behöver inte heller oroa mig för hans framtida komplikationer, för att bli dömd av andra som otillräcklig, för att ingen utom ett fåtal faktiskt har insyn i jobbet och kraven som ingen bett om men som ställs ändå.

Min personliga åsikt är att dessa föräldrar ska ha hjälp! Inte bara i skolan, hjälp att få sova en natt, hjälp att veta att dom kan ta en rast utan att det händer det vackraste dom har något.

Och har du barn som behöver hjälpen men av nån anledning inte fått den, kämpa! Kämpa med att ditt barn ska få tryggheten vi alla ska ha i skola, på dagis och på fritids!


Läs också:
Diabetesresurs – den osynliga reklampelaren