Stories och livet

Tonårsdiabetikern

Som barn förväntade jag mig att den bästa tiden framför mig skulle vara tonåren, mycket pga. att min bild av tonårslivet var baserad på tv-serien Sabrina Tonårshäxan. Jag trodde att jag skulle få magiska krafter, en talande katt och att det största bekymret i livet skulle vara kärleksproblem (som givetvis alltid i slutändan skulle lösa sig).

Men livets lott faller olika, Sabrina blev en tonårshäxa medan jag blev tonårsdiabetiker (med en hemsk pubertet som ingen förvarnade mig om).

Som för de flesta människor var tonåren en besvärlig period för mig. Inte nog med att jag skulle ta reda på vem jag var och vad jag skulle bli, utan jag skulle som grädde på moset också handskas med min diabetes. Och att hantera sin diabetes samtidigt som man befinner sig på tröskeln till vuxenlivet, både fysiskt och psykiskt, kändes som ett omöjligt uppdrag.

Hormonerna som flög kors och tvärs i kroppen gjorde inte bara så att jag hamnade i målbrottet och växte snabbt, utan gjorde även så att min insulinkänslighet blev extremt låg. Fastän jag höjde mina doser så låg mitt socker ofta på skyhöga värden.

Det är lätt att vara efterklok och tänka att jag kunde ha skött det bättre om jag bara hade lagt ner lite mer tid på diabetesen. Men med humörsvängningarna som kom med tonåren och därtill humörsvängningar som man får på köpet med sin diabetes, hade jag ingen ork att fokusera på diabetesen. Energin gick helt enkelt åt tonårsbekymmer. Någon extra energi blev aldrig över till att tänka på kosten, motion eller hur viktigt det är att dosera rätt.

Trots att jag inte hade någon ork att sköta min diabetes var jag ändå medveten om att det är en sjukdom som jag borde ta på allvar. Jag ville ju egentligen ha bra värden och orka sköta mig. Detta kanske var svårt att se för andra då jag ena stunden bad mina närstående att vara stöd för någon timme senare be de inte blanda sig i mitt liv. Jag växlade mellan två lägen under hela tonårsperioden; ett läge där jag ville ha stöd från mina anhöriga och mitt diabetesteam, eftersom det var svårt att få ihop pusslet på egen hand. Och det andra läget, att vilja vara vuxen och klara mig helt själv.

Växlandet mellan de två lägena försvårade situationen för mig själv men satte också mina närmsta i en svår sitts. Ville jag ha stöd eller ville jag klara av det på egen hand?

Sanningen är nog att jag ville båda sakerna. Ena stunden behövde jag få allt stöd jag kunde få, medan andra stunder behövde jag få testa på att ta ansvar själv. Att vara så pass ombytlig är dock inget som är utmärkande för tonårsdiabetiker. Sabrina tonårshäxan låg ju ofta i valet och kvalet om massor av saker, precis som alla andra tonåringar.

Det är vare sig lätt att vara tonåring med diabetes eller att vara rätt stöd till tonårsdiabetiker. För de anhöriga är det nog viktigast att hitta rätt balansgång mellan att inte vara allt för påträngande med frågor om hur sockret ligger till eller om de kan hjälpa till med något, samtidigt som man inte är alltför passiv i stödet eftersom det lätt kan uppfattas som att man inte är så intresserad. Det gäller att visa att man finns där för personen ifall hen behöver stöd. Hur man gör det finns det inget direkt svar på, utan man får känna efter och lära sig med tiden vad som funkar bäst för personen i fråga.

Som tonårsdiabetiker åker man en psykisk och fysisk bergodalbana som kan göra en spyfärdig, men man borde inte heller glömma bort att det inte alltid är så lätt att vara anhörig till en. Ens nära och kära vill ens bästa (…förhoppningsvis), men det är inte alltid så lätt. Man får påminna sig själv ibland om att man inte ska vara för hård mot dem.

Kramar,
Viktor