Stories och livet

Jag ville bara vara en normal tonåring

Jag har snart haft diabetes i 5 år. När jag blev diagnostiserad diabetiker var jag 15 år gammal vilket inte var en rolig ålder att bli sjuk på eftersom det var mitt i mitt liv som tonåring där många saker hände. Det hade sina för och nackdelar. I tonåren är man så pass gammal att man förstår vad allt handlar om. För mig blev det att ta ett stort ansvar direkt eftersom detta var min nya livsstil oavsett om jag hade accepterat det eller inte.

LÄS OCKSÅ: Alkohol och diabetes – vad alla behöver veta.

Att acceptera som tonåring att man blivit sjuk och kommer vara det resten av livet är något som tagit väldigt lång tid för mig och än idag får jag bearbeta det. Det är många dagar jag bara önskar att få vara en ”normal” människa några timmar för att slippa tänka på alla konsekvenser som kan ske om jag inte sköter min diabetes men också inte ha några måsten utan bara kunna göra precis vad jag vill och inte behöva ha hjärnan på högvarv 24 timmar om dygnet.

Vi alla har bra och dåliga dagar och när jag har mina dåliga dagar tänker jag mycket på mitt liv och om mitt tankesätt hade sett annorlunda ut om jag fått diabetes som nyfödd. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt få det i en sådan ålder som jag fick det eftersom då hade jag levt 15 år som ”normal” och hade inte tid för en sjukdom som jag var tvungen att anpassa hela mitt liv efter. Över en natt var jag tvungen att anpassa mina levnadsvanor efter en sjukdom som jag kommer bära med mig resten av livet. Om jag istället hade fått det som bebis hade jag inte haft något annat i huvudet eftersom det inte hade funnits något att jämföra med men för mig fanns och finns det det. Jag har ganska mycket att jämföra med och det är inte alltid positivt för då lutar mina tankar mot det negativa med diabetes men det är i de fallen jag måste påminna mig själv att vara stark och att diabetesen enbart är en del utav mig, det är inte det som definierar mig.

LÄS OCKSÅ: Goda recept, skapade med diabetes i åtanke

Eftersom jag fick den i tonåren när man redan går igenom mycket i livet som t.ex. puberteten och förändringar i det privata livet så var det inte lätt för varken mig själv eller min omgivning att acceptera att jag fått diabetes och att jag nu behövde anpassa hela mitt liv för att få det att fungera. I denna åldern började många utav mina vänner att experimentera med alkohol, fester och dylikt och hur mycket jag än ville delta så fick jag tänka snäppet längre för att inse vad som var bäst för mig och inte delta i aktiviteter som skadar mig, men det var inte svårt eftersom jag aldrig riktigt varit fest-tjejen.

I början var det upp och nedgångar i mitt mående eftersom att allt jag ville var att passa in, att vara ”normal”. Idag kollar jag tillbaka och är tacksam över att mitt tankesätt ändrats, min längtan efter att vara normal övergick till slut till insikten att jag alltid varit det. Vi alla har som sagt våra dåliga dagar, men efter regn kommer solsken.

LÄS OCKSÅ: Ensam tillsammans

Mina föräldrar har alltid varit ett stöd för mig och kommer alltid vara men när t.ex. alkoholen kom in i bilden så var det väldigt svårt för dem att hantera det eftersom att de visste att det är väldigt farligt att dricka mycket. Jag har förståelse för deras handlingar och oro men jag hade ändå önskat att de hade haft lite mer förståelse för mig och att de hade satt sig i mina skor, så som de önskat att jag ska förstå dem och deras perspektiv. Jag var trots allt en tonåring vars liv ändrades över en natt, jag hade själv svårt att acceptera det och ha det i åtanke konstant. Jag hade aldrig klarat mig igenom dem tuffaste faserna i min diabetes utan dem och för all hjälp jag fått är jag evigt tacksam. Vi som lever med diabetes vill att folk ska se oss för den människan vi är och inte enbart ”tjejen med diabetes”. Varje dag spenderar vi tid åt att acceptera att vi har diabetes och inkludera det i vardagen, det är trots allt något vi kommer leva med hela livet. Något jag dock har lärt mig genom mina 5 år som diabetiker är att det går att leva ett sjukt bra liv även om man har diabetes. Allting handlar om inställningen man har och hur man väljer att bemöta det. Det är viktigt att man kommer ihåg att en sjukdom inte definierar en utan den är enbart en del utav allt det som gör en unik. 

LÄS OCKSÅ: Vem tycker du ska välja din mätare – du eller någon annan?

Min förebild är såklart min mamma men också min läkare som jag hade när jag låg inne på sjukhuset. Hon fick diabetes i samma ålder som mig. Anledningen till att hon är min förebild är för att hon alltid såg det möjliga i det omöjliga. Ville jag spela fotboll skulle jag få göra det, ville jag ut och resa jorden runt skulle jag få göra det, ville jag bli ambulanssjuksköterska skulle jag bevisa för alla att även en diabetiker kunde utbilda sig till det. Hon fick mig att hela tiden tänka det är jag som ska vinna över min diabetes och inte den över mig. Hur vinner jag över den då? Jo jag lever det livet jag vill och så får den följa med i en resväska och kolla på allt som jag åstadkommer. Min första sommar som diabetiker åkte jag på ett diabetes-ridläger där jag fick träffa andra med diabetes från 10-16 år. Det är något som jag idag är jättetacksam över att jag valde att göra för där utvecklades jag som person. Där var alla som mig, ingen kände sig annorlunda utan vi alla hade något gemensamt, vi var diabetiker allihopa. Då såg jag hoppet i det hela och insåg att jag inte är själv, det är okej att inte alltid ha bra dagar men främst att våga träffa andra människor som också har samma sjukdom som en själv för man lär sig mycket mer än vad man tror.

Om jag skulle ge råd till andra tonåringar som lever i samma sits som mig så är det att inte låta er diabetes hindra er från att leva livet till fullo. Inget är omöjligt. Genom att acceptera att man har diabetes blir det lättare att vinna kampen mot sin sjukdom och göra det man vill i livet. Var stolt över er själva och sluta aldrig KÄMPA!!!!

LÄS OCKSÅ: Detta bör du veta om insulinchock.