Stories och livet

Allt är precis som vanligt

Han sitter där vid matbordet, min sambo sedan tjugo år tillbaka.

Han som i ung ålder ville jobba med att köra lastbil, men som fick en diabetes-diagnos som stoppade honom.

Jag rör i pastagrytan samtidigt som jag sneglar till mot honom. Vi är sena med maten, han borde ätit för en bra stund sedan.

Är det inte små, små svettpärlor där i pannan? Sådana som knappt syns, men glittrar till i ljuset.

–Är du låg? frågar jag, så som jag gjort så många gånger förut.

Han suckar uppgivet och skakar på huvudet.

Jag sätter mig till bords och blicken fastnar på hans händer när han slevar upp den nykokta pastan.

Visst skakar de lite lätt?

–Jo, du är VISST låg, jag ser tecknen direkt!

Han reser sig, hämtar sin mätare och drar den demonstrativt över sensorn som han har på sin arm.

7,9 visar siffrorna och pilen står på stabilt läge.

Jag äter lättat min mat, var kanske dumt att fråga, han klarar ju det där själv.

Jag hör hur han muttrar någonting om att han minsann inte är något barn.

Han säger sig att han vill att sjukdomen inte ska märkas. Att allt ska vara som i en ”vanlig” familj, ingen ska börja prata diabetes med honom. Ingen ska tyckas synd om. Han klarar det själv. Han är inte sin sjukdom.

Men hur kan det inte märkas?

Jag vaknar till mitt i natten. Jag hör hur han är uppe i köket, jag hör kylskåpsdörren öppnas.

Han häller upp mjölk och brer mackor. Ätandet går långsamt.

Han har vaknat av att blodsockret sjunkit och hinner stoppa det i tid.

–Är du låg? ropar jag ut till honom.

–Inte nu längre, svarar han.

Men jag ligger vaken ända tills han somnar och andningen låter lugn. I smyg drar jag mätaren över armen när han somnat, för min egen skull.

För sjukdomen, den låtsas vi om som om den inte fanns.

Gräset hemma är högt och han kämpar därute med vår gräsklippare som går tungt.

Efter en timme kommer han in och sätter sig ner och säger något, pekar utåt mot fönstret, men meningen blir bara halv, han får inte fram orden ordentligt.

Tonårssonen går förbi och tittar på honom.

–Är han låg? säger han.

Jag nickar och räcker fram druvsockerpaketet till sambon och låter honom vara en stund, snart är han sig själv igen, vi bara pausar livet en liten stund.

17 minuter senare med tystnad så är allting nästan som vanligt igen.

Vi pratar sen ingenting om minuterna som gått förbi, vi är väl vana och dessutom var väl det ingenting att orda om, var ju bara ett LO på mätaren som vägrade stiga.

Allt är okej. Allt är bra.  
Allt är som vanligt.

I vår familj kan vi alla ord och betydelser som rinnande vatten, men det låtsas vi inte om. Insulinpennor och hjälpmedel översvämmade i kyl och skåp, stammis på ortens apoteket, kolhydraträkning, värden in i datorn, brev i en hög med kallelser till sjukhusbesök, bloddroppar och svettpärlor.

Det är som det ska, precis som vanligt,
i vår helt vanliga familj.