Även efter 34 år med diabetes får jag fortfarande frågan om jag kan göra eller äta vissa saker för att jag har diabetes. Även om det är välmenande kan jag inte låta bli att känna mig både irriterad och frustrerad av dessa frågor.
Jag är i fyrtioårsåldern, vuxen, och fattar mina egna beslut om min egen kropp och de bedömningar jag gör i samband med hur jag spenderar min fritid.
Till de som står mig närmast, och de som känner mig väl, kan jag inte låta bli att kommentera när de tar upp något sådant. Det kan låta så här:
”Jag äter allt utom människor och gift!” eller ”Härligt att du bryr dig. Men om jag inte bestämmer mig för att börja använda heroin kan du hålla dina åsikter för dig själv.” ”Jag är fullvuxen och fattar mina egna beslut.” brukar också fungera.
Som tur är inser dessa människor att de har gått över en gräns som jag inte är bekväm med, och brukar skratta bort det.
LÄS ÄVEN: Diabetes kan kännas övermäktigt
Vi ska också få leva.
Men jag har också några lite äldre personer både i familjen och bekantskapskretsen som inte förstår att tiderna har förändrats. Som inte märker hur diabetesbehandlingar har utvecklats sedan de var unga. Både vad gäller mediciner och tekniska hjälpmedel som förenklar vardagen för oss som lever med diabetes.
För vi ska också få leva. Och med välreglerad diabetes kan vi i stort sett leva som alla andra.
LÄS ÄVEN: Blev nekad efterrätt eftersom jag har diabetes
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
