Stories och livet Träning och hälsa

Jag glömmer allt strul med diabetesen när jag spelar fotboll

”Diabetes doesn’t mean that as a young kid you can’t have a normal life. Practicing sport is the most important thing in combating it” Nacho Fernadez, spelare i Real Madrid

Jag läser på en fotbollsaffisch som är omsorgsfullt placerad på sonens vägg i tonårsrummet… jag funderar en stund. Fysisk aktivitet är väldigt bra för blodsockret och även om en kille eller tjej med diabetes typ 1 kan spela fotboll eller utöva annan sport, precis som vilken tonåring som helst, så är det kämpigt ibland. Gustav delar sina tankar med mig och jag skriver medan han pratar:

”Jag tänker sällan på att jag alltid har en insulinpump och en glukossensor fastlimmade på kroppen men det finns annat som är kämpigt på fotbollsträningar och matcher…som på en träning för inte så länge sen… Jag packade mina saker och kollade mitt blodsocker som då var bra. Jag åt en smörgås men tog ingen frukt för jag tänkte att det skulle räcka med smörgåsen. I min ryggsäck har jag alltid en necessär med insulinspruta, extra nålar, flytande glukos, manuell blodsockermätare med stickor, dextrosol, ett äpple och vattenflaska och den blir ganska tung. Det var lite jobbigt att cykla med den på ryggen upp till vallen där vi bor och mycket energi gick åt att cykla med väskan så egentligen borde jag kanske ätit äpplet innan jag körde igång med själva träningspasset. Vi körde igång direkt med uppvärmningen och det är alltid full fart. Alla kör hårt och ger sitt bästa i intervaller, lagövningar, styrkeövningar och skott på mål. Efter ett tag började jag känna mig sliten och trött, inte trött av själva träningen utan som att kroppen inte vill röra sig lika bra. Jag mätte mitt blodsockervärde som visade 3,8 och pil nedåt. ”Faan, skit också! Nu måste jag bryta träningen och då missar jag en massa.” Jag gick till ryggsäcken och tog 4 dextrosol tabletter och drack vatten. Man känner sig så svag, man vill bara äta och man tappar all lust till att göra nåt. Jag visste att nu måste jag sitta och vila ett tag och det känns skit för jag vill ju vara med de andra. Jag vet också att jag måste ta det lugnt även när jag sen mår bättre igen för annars kan jag bli låg igen och då börjar skiten om från början – svag, vila, dextro, vatten, vänta… Min tränare kom fram och kollade att allt var under kontroll. Efter kanske 15–20 minuter kände jag att kraften och energin kom tillbaka, mätaren visade 4,2 och pil uppåt. Bra! Jag kände att lusten att spela och springa kom tillbaka och som tur är kunde jag vara med på resten av träningen utan problem. När jag kom hem åt jag kvällsmat och sen på kvällen blev jag låg igen. Det var för att jag hade tränat och jag fick äta två extra knäckemackor innan jag somnade. Mina föräldrar kollade mitt blodsocker en extra gång vid 01 på natten och då var jag låg igen. Jag fick försöka vakna och dricka mjölk och äta en halv smörgås. Det är skitjobbigt att borsta borsta tänderna efter man ätit på natten så jag bara drack lite extra vatten. På morgonen vaknade jag klockan fem, mätaren visade 2,8 och pil ner…”

På byrån bredvid affischen med Fernandez står ett par gamla fotbollsskor, alldeles för små, men oerhört viktiga att bevara som minne enligt sonen. Jag tänker på allt strul och allt som är svårt och jobbigt med diabetesen och träningar/matcher men hur mycket han ändå gillar att spela fotboll. När jag frågar Gustav om det svarar han: ” Om jag inte skulle få spela fotboll skulle jag känna mig halv. Fotbollen betyder så mycket, du är fysiskt aktiv och det är så roligt. Lagandan, dribblingar, känslan att göra mål och att få vinna med laget det är oslagbart. Jag glömmer allt strul med diabetesen när jag spelar fotboll.”

Jag går ut och sätter mig vid datorn för att skriva ner hans tankar och ord. Jag känner mig rörd inombords men kan glatt konstatera att matchen mellan honom och diabetesen slutar med minst 100 till Gustav! 


Läs och inspireras till träning på: https://www.livetochdiabetes.se/category/traning-och-halsa/