“Har du ätit för mycket socker när du var liten?”. “Kan du inte bara ta en tablett? Det gör min farfar!”. “Växer det bort senare i livet?”
Frågorna vi får från andra är ofta oskyldiga och inget illa menade. Det förstår vi ju. Men de kan ändå skava, och även om jag ofta berättar och delar med mig så orkar jag ibland varken förklara eller försvara min typ 1 diabetes för de som inte förstår.
Det är lätt att känna att man måste utbilda, rätta, och förklara i detalj. Men livet händer ju mest hela tiden, och ibland finns orken inte där. Beroende på vad det är man ska tackla (av exempelvis frågorna ovan) så måste man ju dessutom anpassa sitt budskap, sin ton, sin nivå av förståelse.
Du MÅSTE inte säga något
Och du ska veta att du inte MÅSTE säga något. Du behöver inte bära hela folkbildningsansvaret. Du är inte skyldig någon en hel föreläsning. Det kan räcka med att ge precis så mycket information som situationen kräver, typ något i stil med: “Min kropp producerar inget insulin automatiskt längre, så jag måste ersätta det själv.”. Kort och sakligt. Resten kan de fråga Google eller AI om.
Men tänk på det där jag sa i början: ofta är det sagt i välmening. Så vi behöver inte bemöta med ilska, frustration eller hårda ord. Tänk på hur mycket (lite) du själv vet om andra sjukdomar – och ställ dig en stund i personens skor. Kanske kan du säga “Tack för att du frågar och är nyfiken. En annan dag ska jag berätta mer, men just idag är mitt batteri helt urladdat och jag behöver fokusera på annat.”.
LÄS OCKSÅ: Min kropp behöver mindre insulin när jag tränar
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
