Stories och livet

Vår största fiende …

Diabetes - okunskap är vår fiende

… skulle kunna vara okunskapen. Okunskapen som inkluderar de där tröttsamma frågorna:
Är hen välinställd än? Har hen den svåra sorten? Nu är det väl stabilt? Är det så svajigt så borde ni verkligen ha en läkarkontakt? Tar hen insulin fortfarande?

Ja, ni som vet ni vet.

För okunskapen ÄR vår fiende men inte den allra största. Många vuxna som själva har typ 1-diabetes står på vår sida. Delar sin erfarenhet och stöttar. Vi står enade. Men alltför många gör precis tvärtom. Nedvärderar dagens teknik. Bagatelliserar. Säger att ”äh, stressa inte ihjäl er, kolla på mig jag har ju överlevt!”
De som anser det vara överdrivet att ha egen resurs i skolan för ”jag har minsann blivit medvetslös och krampat pga lågt blodsocker men det gick ju bra det med!”

Gick bra.” Definiera det tack.

De som fnyser åt oss – och anser oss som är dagens diabetesföräldrar – vara hysteriska som jagar och jagar. Och som till och med korrar med insulin på nätterna – för tänk om det då istället blir lågt?
Som påpekar att enstaka höga värden i sig inte är farliga vilket jag tror alla är medvetna om, men vad vet de om det faktiskt ÄR enstaka höga eller mer än så?


[ANNONS]


Balans. Det jag ständigt eftersträvar och i perioder lyckas bra med. I andra perioder är det svårt och alltför ofta totalt omöjligt.

Ja, det finns de som förringar vår kamp och omsorg om det allra finaste vi har. De som vi borde stå enade med men som jag upplever kämpar mot oss istället för med oss. Jag önskar att respekten för allas olikheter och olika förutsättningar vore större. Jag önskar slippa höra att ”det gick ju bra det med”. Eller ”och jag överlevde ju!”

För en saker är säker.
Mitt barn ska inte överleva – mitt barn ska leva.♥️


Läs mer av Emma Måndroppe:
Att resa med en påtvingad gäst
Vårt vanliga liv
Det lockiga lilla barnet