Stories och livet

Det som skulle varit en underbar kväll…

hjälp!

Det var fredag och dagen var bra, kanske lite tajt med tid att hinna med allt jag skulle under dagen. Vi var bortbjudna redan kl 17. En kväll som jag och mina sex vänner sett fram emot länge. Med en lite för skral lunch i magen landade vi hemma hos min gode vän. Skål för fredag, så skönt att äntligen få träffas. Vi fick champagne och njöt. Fast jag njöt mest på ytan. För hela dagen hade jag känt att något pressade i kroppen, något som vi med typ 1 diabetes vet är en blodsockerkurva som inte alls gillar att det blev för skral lunch och för lite uppmärksamhet under dagen. Som en svartsjuk energi kände jag hur musten sögs ur mig pö om pö. Men jag ville ju så gärna vara med på middagen, dela allas glädje och energi för att vi äntligen fick träffas. 3,2 på mätaren. Tog ett litet äpple och fördrinken flöt på.

Vid middagen serverades lite olika små rätter, varav tyvärr flera inslag var helt enkelt sådana som jag inte kan ta i min mun… anklever, chevreost och så vidare. Huvudrätten råkade också smaka sådär. Maten gick inte ner. Förmodligen var det jättegott, men min matlust var borta. Jag hade även aviserat att jag inte ville ha socker till desserten, varför min dessert bestod av en handfull hallon. Kroppen ropade på mig. Jag lyssnade med halvt öra. Efter middagen låg sockret på 3,0 och jag började känna hur synfältet drog ihop sig. Huvudet snurrade, kanske av vinet, kanske av att kroppen fortsatte att ropa. Kanske både och. Vid det här laget mådde jag dåligt, men vad som händer är att jag inte lyckas fatta rätt beslut. En klassiker för alla som drabbats av blodsockerfall. Man blir en idiot. Jag borde ha sagt till min vän som satt mitt emot mig, jag borde ha signalerat till min man, jag borde bett personalen om en smörgås. Jag borde ha gått ut och tagit luft. Jag borde, jag borde. JAG. Men jag lyckades inte. När det väl var dags att åka hem reagerade min kropp med att inte ge mig luft, sockret sjönk och jag kunde knappt andas. Restaurangen var full med folk, det var varmt och trångt. Jag ville ut, jag ville bort. Men jag var fast, jag kom ingen stans, jag kunde inte röra mig och jag förmådde inte att säga till.

Efter en hemsk taxifärd med hyperventilering och tusentals tårar kom min man och jag äntligen hem. Min fantastiska systerdotter och henne kille passade våra barn och in kommer jag som ett vrak. Jag skämdes. Igen.

Jag sitter upp i sängen, min 12-åriga son tröstar och klappar och jag fokuserar på att inte oroa honom, det är ok, det är bra, hör jag mig säga. Min man är sammanbiten, mäter socker, hämtar juice, hämtar vatten, mäter igen. Och jag gråter, skäms och försöker andas.  Vi somnar tillslut. Jag vaknar ett tag senare och sockret har stigit till över 20. Jag mår om möjligt ännu sämre. Ketonförgiftning. Magen knyter sig, jag får ingen luft. Det känns som paniken kommer tillbaka, synfältet försvinner. Jag försöker andas som vi gör på yogan. Det går sådär. Och jag tänker att om jag bara får somna nu och aldrig mera vakna… Är det detta som kallas ångestattack? Jag vet inte, jag har aldrig haft någon tidigare men oavsett så var det här det läskigaste och hemskaste jag varit med om.

Och vet ni vad det dummaste är? Att jag skäms. Varför då, undrar man kanske? Jag vet inte, men redan under middagen skämdes jag för hur jag mådde, som att jag hade orsakat det själv. Det känns skamligt på något sätt. Det är så jag ofta känner.. jag borde ha gjort ditt eller datt, jag borde ha tänkt si eller så. Jag. Jag skämdes inför min familj, jag skämdes för alla och jag känner mig dum. Jag ville inte förstöra kvällen för min man. Och jag känner mig dum för att jag skäms. För det vet jag ju att jag inte ska. Men det går inte att förklara.

Nu har det gått fyra dagar sedan detta ände. Kroppen är på väg att återhämta sig, sockret svajar ordentligt fortfarande, magen värker och kämpar lite. Tårarna ligger nära. Jag ska försöka att jobba, ordna med aktiviteterna för barnen, och ta hand om mig. Och det kommer gå bra för jag har världens bästa familj och världens bästa vänner och jag känner att det var sista gången jag inte säger till när jag behöver hjälp. För jag är rädd, rädd för att detta ska hända igen. Jag vill aldrig att det ska hända igen, jag vill aldrig utsätta min familj för den oron igen. Men jag ställer mig fortfarande frågan varför jag skäms och jag kan inte svara på det. Jag tycker inte att någon diabetiker någonsin ska känna skuld eller skam för en situation de hamnar i. Ändå gör jag det.