Stories och livet

Afternoon tea. Inte för mig.

Engelskt afternoon tea. Ni vet hur det är. Earl Grey eller Darjeeling med mjölk. Toast med marmelad. Scones med sylt och grädde. Muffins och cakes.

Jag var på en underbar trädgårdsresa i England, min sjuttioårspresent. Vi åkte i en liten van med en guide för bara oss tre, mig och mina kompisar, runt Lake District i norra England. Stora trädgårdar, fantastiska gamla hus med höga stenmurar, tinnar och torn. Vackert, spännande och inspirerande. Men inte var det lätt att hålla stilen, för mig som har typ 2 diabetes och bara behandlar den med kost och motion.

Frukosten var bra – lax och äggröra och champinjoner och grillad tomat. Jag stod mig på det. Ett par timmar sitta stilla i bil, men sen var det dags för första omgången trädgård, och stillsam promenad bland rosor och äppelträd. Och så förmiddagsfika då. Med kaka. Nej tack, det gick bra ändå. Fast det sög i magen när det blev lunchdags, och den där kycklingröran som vi serverades på ett kafé var väl inte det allra bästa. Peta i maten är ju inte så fint, men vad gör man. Inte en grönsak.

Och sen afternoon tea. Med allt. Inte för mig, nej tack, jag tar en slät kopp te, utan mjölk, det går fint, tack tack!

Fin middag, rådjursstek tror jag, venison sa dom. Jättegott, men ganska franska portioner. Lite sallad. Huvudvärk. Tack hotellet för den härliga frukosten! Ett grovbröd till laxen och jag var på banan igen.

Jag smög mig till lite matsäck på ett äpple och en grovbrödmacka inlindad i en servett från hotellfrukosten. Så ett par timmar till i bil till nästa slottsträdgård. Formklippt buxbom och idegran, helt bisarrt och roligt.


Foto: Louise Hamilton

Och så pub-lunch. Det är som en bok, i en roman från artonhundratalet. Man hukar sig och kommer in mellan mörka väggar, hemlighetsfulla dörrar som leder till små rum med slitna stengolv. I ett av rummen en bar med en skämtande man som vänligt frågar vad man vill ha. Fish´n chips eller sheperd´s pie – potatismos och köttfärs. Och öl. Jo, det fanns hamburgare också, och jag satte mig så ingen såg att jag petade bort brödet.

Lake District är också en trakt för vandrare. Uppe på kullarna går vandringsleder mellan stenmurar och gröna fält med betande får. Vi klev ur bilen och gick. Genom grindar, uppför backar, ner genom skogsdungar. Skönt efter stillasittandet i bil.

Vi hittade en pub, såklart, efter vår vandring. Och där fanns det mat. En lång lista – puh, där var samma puddingar och pajer. Men – längst ner på matsedeln stod, med stora bokstäver The Queen´s choice. Det var korv. Inget som jag brukar välja, men den här – ja tack! Och in kom den – grovmalen, matig, hoprullad som en orm, kryddstark och doftande, timjan tror jag. Den smälte i munnen. Så visst finns det hopp för matkulturen i England, även för oss diabetiker!