Jag är en sann förespråkare och förkämpe för att festligheterna inte ska gås miste om bara för att en råkar leva med typ 1 diabetes.
Det är något med högtider som skakar om alla rutiner. Givetvis. Maten kommer senare. Vi äter annorlunda. Vi sitter längre. Kanske dricker vi något vi inte brukar. Rör ofta inte på oss lika mycket. Och det SKA ju vara annorlunda när något roligt händer, det är ju det som gör det festligt.
Men så kan den där inre rösten dyka upp: “Hur ska det här gå?”. Jag kanske inte vet vad som ska serveras. Jag vet inte hur mycket kolhydrater det är i maten. Jag vet inte hur många rätter det är. Jag vet inte om det kommer bli dans och rörelse eller mest stillasittande. Och jag vet inte hur lång kvällen kommer bli.
En bra kurva
Och sanningen är att det sällan blir perfekt. Nästan aldrig, om jag ska vara helt ärlig. Men kanske behöver det inte bli det heller. Det är inte fest varje dag, det händer ju bara då och då. Och för mig är det betydligt viktigare att vara i stunden, att njuta av tillställningen och att ta tillvara på sällskapet de få timmar som festen pågår – än vad det är att få till en bra kurva.
En liten plan kan absolut ge trygghet om man är en planerande person – men det GÅR inte att förutse allt. Ibland får man korrigera. Ibland blir natten lite stökigare. Det betyder inte att kvällen var ett misslyckande. Typ 1 diabetes ska få plats inom ramarna för mitt liv. Livet ska inte få plats inom ramarna för min typ 1 diabetes.
LÄS ÄVEN: GENOM ATT BYTA NÅL OFTARE FICK JAG BÄTTRE KONTROLL PÅ MITT BLODSOCKER
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
