När jag först fick min diagnos kände jag mig ganska ensam. Jag var femton år och uppskrämd, orolig och osäker. Jag visste inte var jag skulle vända mig för att prata med någon som verkligen förstod vad jag gick igenom – eller om det ens FANNS någon mer som satt i samma båt som jag.
Så småningom började jag dela med mig av mitt liv med typ 1 diabetes på nätet, i form av en blogg, och upptäckte då en fantastisk, framväxande gemenskap online.
Jag insåg att det finns styrka i att dela erfarenheter och vara en del av en gemenskap. Att träffa andra som förstår vad det innebär att leva med typ 1 diabetes har varit ovärderligt. Att både ge och få stöd har gjort att jag har växt i min sjukdom. Det har gett mig en plats att prata om mina bekymmer och att hitta lösningar tillsammans.
Jag har lärt mig mycket om mig själv genom att höra andras berättelser och genom att ge och få stöd. Ingen – och då menar jag verkligen INGEN – kan förstå och tipsa som en annan typ etta!
Att dela en sann bild
Jag har under flera år drivit online communities för unga med typ 1 diabetes, och parallellt med det min egen blogg och Instagram. Jag tror stenhårt på att dela en sann bild av ett liv med en kronisk sjukdom: både de bra och de sämre dagarna. Men mitt grundbudskap har alltid varit att ingenting är omöjligt, och att det går att hitta styrka i motgångarna.
Alla har inte behov av att dela med sig, prata med andra och känna att någon håller en om ryggen. Alla är vi olika, och en del strävar mot att ens typ 1 diabetes ska ta så lite plats som möjligt i ens liv. Så jag skulle inte säga att det är för alla – men på dagar då allt känns motigt vill jag att du trots det ska veta: du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Vi är många som sitter i samma båt och förstår dig.
LÄS ÄVEN: INTE OVANLIGT ATT MAN UPPLEVER STIGMATISERING PÅ GRUND AV DIABETES
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
