Livet och diabetes

Sorg och diabetes: Att förlora farfar var en chock för kroppen (Del 1)

Publicerad för första gången: 19.09.22
Sorg och diabetes, familj rundt sykesengen Illustration foto: Getty images.

Hur hanterar man egentligen en så stor belastning och psykologisk stress som det är att förlora en av de närmaste personerna i ens liv, med en kronisk sjukdom som diabetes? Låt mig berätta min historia.

Det här är min historia om sorg, och hur uppslukande den kan vara. Jag har gruvat mig länge för att skriva om detta, men när jag såg att några läsare hade gett feedback om att de vill läsa artiklar om diabetes och sorg, tog jag det som ett tecken på att det är något jag borde skriva om.

Accu-Chek Instant

Det kan vara bra att skriva om det som är smärtsamt, och det kan vara till hjälp för någon som är i samma situation.

LÄS ÄVEN: Begränsar min diabetes mig?

Livet kommer aldrig bli detsamma igen

Det har gått ett år sedan livet vändes uppochner, och jag insåg att livet aldrig skulle bli detsamma igen. Ett år sedan jag insåg vartåt det lutade, och att det inte fanns mer att göra. Det fanns inga mediciner, operationer eller andra typer av behandling som kunde bota sjukdomen, det enda man kunde erbjuda var palliativ vård. Livet måste ha sin gång, som man brukar säga. Aldrig har ord känts så brutala som den gången, ”det finns tyvärr inget vi kan göra”. 

Vår lilla familj blev ännu mindre, det skulle gå snabbt, men ingen visste hur snabbt. Att det skulle ta bara 43 dagar från det att vi fick det slutgiltiga beskedet tills han lämnade oss, det hade jag aldrig kunnat tro. Det var så overkligt och gjorde otroligt ont.

Men de värsta farhågorna blev verklighet.. Det tog 43 dagar från det att diagnosen ställdes tills ett helt liv ebbade ut och farfar bara var ett kärt minne. Mitt under pandemin och lockdown vintern 2021 sörjde vår familj en stor förlust. Men vi kunde inte riktigt sörja tillsammans. Det gjorde om möjligt situationen ännu värre.

Accu-Chek Instant

LÄS ÄVEN: Besvärligt långtidsblodsocker

Min lilla familj

Jag växte upp i en liten familj. Det har bara varit jag och min storebror, föräldrarna och mor- och farföräldrarna. Vi har därför stått varandra väldigt nära. Och när vi var små bodde jag och min storebror hos farmor och farfar i perioder då mina föräldrar arbetade mycket. Bandet jag hade till min farfar har varit mycket starkt hela livet, och jag kunde inte riktigt hantera att han var borta – både fysiskt och mentalt. 

Allt började med en kraftig hjärtinfarkt i september 2020, med efterföljande sjukhusvistelse och operation. Hans kropp hämtade sig aldrig riktigt efter detta. En lördag i början av november ringde farmor mig och var förtvivlad; ”farfar är dålig, jag tror att ni ska åka in till sjukhuset”.

På sjukhuset upptäckte de att han hade leversvikt, njursvikt, blodproppar på flera ställen i kroppen och levercancer. Han hade levt med lösningsmedelsskador i över 40 år och sjukdomen kunde tyvärr förstöra både levern och njurarna. Han hade utsatts för kemikalier under större delen av sitt yrkesliv, och han blev tvungen att sjukpensionerna sig när han fyllde 50 år. Dessutom hade han diabetes typ 1 och ett antal andra följdsjukdomar. Vi visste därför att han inte skulle bli gammal. Men att han skulle dö på sin 75-årsdag var vi inte riktigt förberedda på.

Vi var heller inte förberedda på hur vi skulle hantera hans bortgång. Sorg och diabetes kan vara svårt. Detta är något som jag kommer att berätta mer om i nästa inlägg.

LÄS ÄVEN: Ångest och depression gjorde att jag inte fick kontroll över min diabetes

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Mobile