När någon med diabetes får insulinkänning kan deras beteende förändras på ett ögonblick, och det kan vara svårt för anhöriga att förstå vad som händer. Så här upplever jag att tappa kontrollen – och varför tålamod är svaret.
Ibland sjunker mitt blodsocker så snabbt att inte ens min kontinuerliga glukosmätare känner av det. Eller så blir mina symtom så allvarliga att jag är likgiltig för allt – och min kontinuerliga glukosmätare ylar i fjärran.
Jag är som fångad i min egen lilla värld, där jag envist kan hävda att jag inte behöver hjälp – men det är faktiskt det jag verkligen behöver.
Mina närmaste vet för det mesta hur man hanterar detta. Men det är inte lätt att förstå alla signaler hela tiden, eller ens ha tålamod för det – jag beundrar dem för det.
Egentligen är jag livrädd där inne – vettskrämd. Och min mamma, som är en av de personer som känner mig som bäst, säger att mina ögon ser livrädda ut.
LÄS ÄVEN: Diabetes kan kännas övermäktigt
Bli inte arg på någon med lågt blodsocker
När personer med diabetes får lågt blodsocker kan vi vara hemska att hantera, irriterade över småsaker och rentav envisa i nödens stund. Men vi gör det inte avsiktligt, så mitt tips är att inte bli arg på någon med lågt blodsocker. Prata istället med oss efteråt om något är oklart, om det är något du inte förstår.
Jag brukar känna mig riktigt sorgsen över det hela efteråt. Känslan av skam är allomfattande, att inte kunna ta hand om mig själv, att förstöra det för dem som måste ha att göra med mig.
Och bara så det är sagt – insulinkänning och lågt blodsocker fungerar väldigt olika från person till person. Med andra ord är det väldigt individuellt hur varje person reagerar, och det här inlägget handlar om hur det känns just för mig.
LÄS ÄVEN: Förklara eller försvara sin typ 1 diabetes?
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
