Stories och livet

När en dröm krossas är det bara att hitta en ny (studieval del 1/3)

Att välja utmaningar är att välja framtid – och det är inte lätt. Studentlivet kan vara tungt i sig, framförallt när du även har en kronisk sjukdom som diabetes.

I en artikelserie om tre delar kan du läsa om hur jag har jonglerat att ha diabetes samtidigt som jag studerat på heltid.

När jag var elva år sa min kontaktlärare till mig: ”Marte, du kan bli allt du vill om du fortsätter att jobba lika hårt som du gör nu!” Det är något jag aldrig har glömt och det har bidragit till att jag siktat högt. Kanske högre än jag borde.

Men hur väljer man egentligen rätt studieväg? Många kanske sitter just nu och söker in till högre utbildningar. Därför vill jag dela med mig av en ärlig beskrivning om varför jag valde just min utbildning och hur jag tog mig i mål till slut.

Har alltid siktat högt

Min första dröm var att bli barnläkare. Jag ville hjälpa andra barn med samma problem som jag själv hade. Bidra till att göra deras liv lättare, använda mig av mina egna erfarenheter för att deras liv skulle bjuda på färre problem och hjälpa dem att känna att de kunde bemästra sin tillvaro.

Jag mötte så många läkare som sa åt mig vad jag borde göra, men de visste aldrig hur det verkligen kände i kroppen att ha diabetes. Det var tufft för ett litet barn. Tufft när de medelålders läkarna hade en attityd som antydde allt jag gjorde var fel och det enda sättet att leva på var som de sa. Inget barn ska behöva uppleva det.

När jag var barn och tonåring mötte jag många läkare som var extremt dåliga på att kommunicera med sina patienter och som varken lyssnade eller förstod. Jag ville bli annorlunda, jag ville bli den som kunde säga ”jag förstår precis vad du menar!”.

Jag ville bli en läkare som lyssnade och förstod

Jag ville få möjlighet att säga: ”Jag tog min första insulinspruta som fyraåring och det gjorde jag helt på egen hand. Jag visste att jag skulle behöva göra det resten av mitt liv och det kändes väldigt ledsamt. Men efter en stund accepterade jag situationen och insåg att det inte var så illa som jag tänkte.”

Det var flera saker jag skulle vilja ha hört från mina diabetesläkare när jag var liten. Därför ville jag bli en läkare som kunde berätta för patienterna det som ingen sa till mig:

”Du kan göra 99 procent av vad dina kompisar gör och din diabetes kan bli en styrka när du blir äldre, för du lär dig att bli självständig på ett helt annat sätt än dina friska jämnåriga. Du kan festa och resa, ta studenten och begå precis samma ungdomsmisstag som kompisarna. Din diabetes kommer inte att vara ett hinder så länge du följer vissa förhållningsregler.”

Med driv och inlärningsvilja kan alla lära sig saker med hjälp av läroböcker. Men det är bara vi som har diabetes som vet vad det vill säga att faktiskt driva en bukspottkörtel. Varje dag. För resten av livet. Det ville jag göra något av!

LÄS ÄVEN: Diabetes och ny på jobbet.

Ämnena blev för krävande

Men efter att ha börjat plugga naturvetenskap på gymnasiet förstod jag efter att tag att jag inte var rätt person att bli läkare. Jag hade enkelt inte rätt egenskaper för att hantera de krävande studierna. Kemi och fysik var ett enda stort slit och mitt blodsocker var inte alls bra före prov i dessa ämnen jämfört med om jag hade prov i norska eller samhällskunskap, ämnen som jag var duktig i.

Till lärarens stora förtvivlan ifrågasatte jag nämligen naturens fysiska lagar och krävde en förklaring på absolut allt. När man ska studera medicin måste man inse att en del saker ”bara är så” och att inte allt kan förklaras.

Det var ett stort nederlag för min inre duktiga flicka som hade tagit sig igenom både grundskolan och gymnasiet med bra betyg, samtidigt som hon förde en daglig kamp mot instabilt och lågt blodsocker.

Det var mitt första ouppnåeliga mål

Hittills hade jag uppnått alla mål jag hade föresatt mig. Jag tog körkort både för moppe och bil redan på första försöket, på min födelsedag. Jag visste att blodsockret och hälsan kom i första rummet och jag skulle aldrig köra om inte blodsockret sa att det var okej och detta lyckades jag övertyga läkaren om.

Dykarcertifikatet tog jag när jag tillbringade tre veckor i Magaluf på barskola. Trots att det var totalförbjudet för diabetiker att ta dykarcertifikat godkände dykarläkaren min ansökan om att få gå kursen.

Med en kronisk sjukdom som alltid styrde vardagen var allt detta saker som jag verkligen fick kämpa för att lyckas med. Min diabetes gjorde att det blev extremt många utmaningar och tuffa perioder, men jag klarade ändå att uppfylla mina mål.

Men nu hade jag inte de betyg som krävdes för att komma in på läkarutbildningen i Norge, där antagningspoängen är extremt hög. Efter ett tag insåg att jag att det enda sättet att förverkliga min dröm skulle vara att flytta utomlands.

LÄS ÄVEN: Från osund bartender till hälsocoach.

Det var dags att hitta en ny dröm

Jag var ung men hade redan varit på flera resor med bara kompisarna och klarade mig alltid bra när jag var bortrest. Men detta var under kortare perioder, och det var extremt hårt arbete att hålla blodsockret i schack under resorna.

Om jag skulle flytta utomlands skulle jag bli helt ensam med det stora ansvaret och inte ha någon möjlighet alls att få hjälp av mina föräldrar under de tuffa examensperioderna.

Drömmen om att plugga medicin blev helt enkelt för tuff. Och när en dröm krossas måste man hitta en ny dröm.

Om några dagar kommer del 2 & 3 där Martes berättar om sina utmaningar med diabetes och studier.