Stories och livet

När det blir plågsamt att be om hjälp (del 2)

Publicerad för första gången: 11.12.23
När det blir plågsamt att be om hjälp Illustration foto: Getty images.

Min rädsla för läkare och sjukhus gör att jag kan vara en krävande patient. En patient med en kronisk sjukdom som alldeles oavsett behöver lite uppföljning. Det kan vara plågsamt att be om hjälp, men nu är jag motiverad.

Som jag skrev i mitt förra inlägg tackade jag ja till erbjudandet att prata med en psykolog efter att jag fick försäkringar om att det var OK att tacka nej till fler besök efter ett tag. Särskilt om jag skulle uppleva att det inte fanns någon kemi med terapeuten. Förhoppningen är att psykologen kan hjälpa mig att släppa mitt kontrollbehov.

Accu-Chek Instant

Efter detta kom frågan om både insulinpumpen och sensorn upp igen. Jag berättade om mina problem med sensorn, att det är till större besvär än nytta på natten, eftersom det ofta har väckt mig med felaktiga, låga blodsockervärden.

Vi pratade om placering och att jag borde ge det en ny chans, för om det fungerar kan det vara möjligt att prova insulinpumpar som är anslutna till en sensor. Hon hade en stark tro på att det kan hjälpa mig att undvika det stora kontrollbehov som jag har, och att det i det långa loppet kommer att ge mig en bättre livskvalitet. Göra så att jag kan vara mer spontan, träna mer, vara mer aktiv i vardagen utan att behöva planera allt in i minsta detalj. På det sätt som jag är beroende av att göra nu.

Drömmen om ett helt normalt liv utan större bekymmer

Planeringen och kontrollbehovet har varit mitt liv i så många år att jag nästan har glömt hur mycket det kräver av mig, och hur mycket tid och energi jag lägger på att hålla sjukdomen i schack.

När hon sa till mig : ”Om du ger detta en chans kan du troligen spontant bestämma dig för att ta en lång promenad i skogen med din familj, utan att planera det tre dagar i förväg. Kanske betyder det att du kan bestämma dig ett par timmar innan. Och kanske betyder det att du kan jogga i en halvtimme på löpbandet före jobbet och även före frukost, är det inte det du har drömt om?”.

Helt ärligt drömmer jag bara om att leva ett normalt liv utan några begränsningar. Jag vill kunna planera mina dagar utifrån energinivåer och humör, utan att behöva tänka på mitt blodsocker hela tiden.

Accu-Chek Mobile blodsockermätare

LÄS ÄVEN: DEN ÅRLIGA DIABETESKONTROLLEN UTLÖSER ÅNGEST

Jag har aldrig kunnat kontrollera vikten

Det är fruktansvärt tröttsamt, och jag vet att vi är många som känner så. Det är inte synd om mig. Jag lever ett ganska bra och bekymmersfritt liv, jag har gått en lång och krävande utbildning och jag har ett bra jobb. Ändå krävs det mycket för att driva ett organ 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, och det har kostat på. Jag har offrat saker i mitt liv för att få det att hända, under de nästan 28 år som jag har haft den här sjukdomen.

Det som har kostat mest är dock alla onödiga kilon jag burit på alla dessa år. De som aldrig kommer att försvinna, oavsett hur mycket jag försöker och vad jag offrar för att bli av med dem. De har fått mig att känna mig helt nere i skorna gång på gång. Och mitt självförtroende har ibland varit obefintligt ibland på grund av detta problem. Det har varit oerhört svårt och har hindrat mig från att göra många saker jag har drömt om, saker som ungdomar i min ålder drömmer om.

Innerst inne vet jag att detta inte borde spela någon roll, men jag kan inte hjälpa det, och förhoppningsvis kan några samtal med en psykolog hjälpa mig med detta.

Motiverad att ta emot hjälp

Jag har berättat för diabetessköterskan flera gånger och hon har varit medveten om att jag har en stor önskan att gå ner i vikt, men att det har varit svårt. Det har varit så frustrerande att se mig omkring eftersom jag kommer från en aktiv och normalviktig familj. Jag har levt och ätit som dem alla dessa år, ändå väger jag för mycket. När jag ser tillbaka idag vet jag att det att pressa sig igenom en så lång och krävande studie, med typ 1-diabetes, är den främsta anledningen till att jag gick upp så mycket i vikt. Som jag skrivit flera gånger så kämpar jag med lågt blodsocker i perioder med mycket stress, och då måste man ju äta och skjuta upp den fysiska aktiviteten.

Jag har upprepade gånger försökt göra något åt detta, men tyvärr har jag inte haft någon framgång med det. Dessbättre har jag inte gått upp i vikt de senaste åren, och jag har varit och är motiverad att ta emot hjälp.

Det var svårt att säga till diabetessköterskan “Jag vill få hjälp att gå ner i vikt, och så snart som möjligt.”

LÄS ÄVEN: DIABETES-FÖDELSEDAG

Kanske finns det hopp?

I slutet av april hade jag en tid hos både en psykolog och en diabetesläkare för att höra om möjligheter att få hjälp att gå ner i vikt. Jag har varit tydlig med att jag inte vill opereras, men att jag gärna provar några läkemedel för viktnedgång. Jag gruvar mig enormt mycket för att exponera mitt liv så mycket, men som jag har lovat min väninna: nu ska jag ge sjukvården en chans att bevisa att de faktiskt vill hjälpa mig.

Naturligtvis kommer jag att hålla dig uppdaterad om hur detta går.

LÄS ÄVEN: LÅT OSS ARBETA FÖR EN BRA KROPPSUPPFATTNING MED DIABETES

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig