Det här är del 3 i en serie där Dan berättar om hur livet har blivit sedan deras dotter diagnosticerades med diabetes typ 1, läs de andra delarna här:
Del 1, Del 2, Del 4
Vi hade successivt skickat ut signaler till anhöriga om vad som hade hänt. Det var ingen brådska. Vi ville få dem att förstå att vi hade behov av stöd, men samtidigt önskade att man skulle respektera vår integritet och inse att vi hade begränsade möjligheter att redogöra för vad vi just nu gick igenom.
De anhöriga började höra av sig, först lite pliktskyldigt kanske, men sen lite mer deltagande när man insåg allvaret. Snart drogs de också in i karusellen med analyser, tröstande och räknande. Det var svårt för alla. Ingen önskar se en närstående, men hur skulle vi möta de anhörigas behov av kunskap? De kunde inte förväntas dela våra bekymmer på ett djupare plan, och därför stod vi inför ett svårt val: att säga som det verkligen är och känns eller låta oss övertalas att känna vad de anhöriga kände.
Bland kognitiva teorier finns en fenomenologisk variant som beskriver dissonansupplevelser. Denna fiffiga teoretiska konstruktion stämmer in på de flesta utanförskapsupplevelser. Det hela är ganska enkelt upplagt. Teorin beskriver mentala processer i mötet med andras föreställningar. I händelse av bristande överensstämmelse mellan olika attityder och uppfattningar, uppstår dissonanser. Detta upplevs som obehagligt och därför försöker vi neutralisera obehaget; en sjuk vän kan till exempel talas till rätta, så att vännens upplevelser stämmer med den anhöriges.
Stanna gärna upp och fundera. Har inte du också varit med om det vi försöker beskriva här?
När vi är friska, vill vi helst slippa konfronteras med nya problem. ”Den sjuka, den skadade världen” hotar ”den friska och obekymrade världen”. Ingen vill förstås se den andre lida, inte för att man kanske tycker så särskilt synd om varandra, utan därför att krisupplevelsen hotar den ”friska världen.” Och eftersom vi på förhand vet att våra vänner och bekanta, släktingar och arbetskamrater, inte riktigt orkar dela våra bekymmer, låter vi oss hellre övertalas att känna vad de känner, än att ställa till med en scen.
Jag valde en annan väg. Jag bestämde mig för att inte låta mig övertalas av ”den friska världen”.
Inom delparadigmet kognitiva dissonanser finns ännu en intressant princip, kallad affektiv konkurrens. I korthet handlar det om skillnaden mellan vad någon känner i en viss situation och hur andra beskriver situationen. Du hör och kanske konstaterar att ni kommunicerar med varandra, men att ni inte riktigt kan sätta fingret på varför det ändå inte känns som ni förstår varandra. Du märker hur man pratar om det kommer att bli bra, och att man förstår hur du känner det. Du håller med. På så vis kan mötet med en anhörig släcka ut obehagskänslorna – hos den anhörige. ”Det finns så bra behandling idag. Och snart kommer forskarna att kunna transplantera in nya bukspottkörtlar som fungerar. Och förresten, det finns ju pump! Har ni hört talas om det? Har ni fått pröva det? Då behöver ni ju inte längre ta några sprutor!”
I grunden och botten har vi väl inte så mycket att säga till varandra när någon lider. Man försöker så gott man kan, och hämtar inspiration från personliga erfarenheter. Man kan ha snappat upp ett och annat som har lite bäring från vården, men de anhörigas främsta uppgift i livet är inte att säga sanningen till sig själv, utan att själva orka stå ut.
Och vem orkar egentligen med en anhörig som börjar krisa när du har din kris?
Vill du också skriva om dina erfarenheter med Diabetes? Maila till kontakt@www.livetochdiabetes.se och berätta!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
