Stories och livet

Den stora förändringen – del 2

Publicerad för första gången: 17.05.17 | Senast redigerad: 24.09.17
Den här artikeln är mer än 2 år gammal och kan därför innehålla inaktuell information

Det här är del 2 i en serie där Dan berättar om hur livet har blivit sedan deras dotter diagnosticerades med diabetes typ 1, läs de andra delarna här:
Del 1, Del 3, Del 4

Accu-Chek Instant

Jag gissar att vi brukade vara som de flesta andra föräldrar som lämnar sina barn på dagis om morgnarna, hoppfulla, om att det goda i livet aldrig skulle ta slut. Och jag gissar att vi väl hade ungefär samma inställning till allt lidande runt omkring i världen, som de flesta andra, tacksamma för att vi själva hade det så otroligt bra.

Vi hade verkligen ingen aning om vad som väntade.

En kollega hade föreslagit oss att ta kontakt med vårdcentralen. Symtomen fanns där. Flickan kissade på sig. Vi menade att det kunde bero på en förstoppning som hon dragits med sedan hon slutade med blöjor. Redan tidigt på kvällarna, strax efter att flickan somnat, hördes ett frasande ljud i sängkläderna när urinen trängde igenom täcket. Vi var bekymrade, och ovanpå det blev vi upprörda. Vi trodde det var flickans eget fel och vi bråkade med henne. Det hade pågått hela juli och augusti. Nu var vi i slutet av september.

fel vi hade.

Jag hade en tid bokad för egen provtagning och tog med flickan till vårdcentralen. Labbpersonalen ville inte ställa upp på ett spontant blodsockerprov. ”Det måste gå den vanliga ordningen”, sa sköterskan. ”Jag förstår”, svarade jag. ”Man kan inte bara komma och få ett blodsocker testat hur som helst. Det måste ju in journalen.” Sköterskan frågade, ”Misstänker ni typ 1-diabetes?” Jag svarade: ”Ja, hon är alltid törstig och kissar ofta på sig.”

Accu-Chek Mobile

Jag gick tillbaka till kassan och berättade för receptionisten att barnet behövde testas för diabetes. Receptionisten lyssnade och hade i princip redan ställt diagnosen medan hon ordnade en akut tid till sjuksköterska. ”Jag har själv ett barn med typ 1-diabetes och det är vad ditt barn har”, sa receptionisten.

Strax fick vi sitta ner hos sköterskan.

”Har hon förlorat vikt?” frågade sköterskan. ”Ja, men hon har växt också under sommaren”, svarade jag. ”Är hon törstig?” undrade sköterskan. ”Ja, hon vill alltid dricka, men det kan förstås vara den torra luften inomhus”. Sköterskan nickade och hummade. Jag hoppades fortfarande att det inte skulle vara diabetes. ”Kissar hon ofta på sig?” undrade sköterskan. ”Ja”, svarade jag. Detta borde ha räckt till ett blodprov men sköterskan verkade inte tycka att det var nödvändigt. ”Vi flyttar fram er nästa tid till BVC från fredag till måndag, så får ni träffa doktorn några dagar tidigare än vad ni annars skulle gjort.” Sjuksköterskan bläddrade i sina papper. ”Ni har väl en tid nästa fredag om jag inte ser fel?” Jag satt tyst. ”Blir det bra så?” undrade sköterskan och log. ”Ja”, svarade jag, men inflikade, ”Jag hoppades på ett blodsockertest i fingret. Bara ett litet stick i fingret för att visa om något är fel”. Sjuksköterskan tvekade. Hon tog god tid på sig och granskade mig. Kanske försökte hon bilda sig en uppfattning om min karaktär. Sen ursäktade hon sig för att rådfråga diabetesläkaren om sticktestet kunde anses rimligt. Det gjorde diabetesläkaren.

Omedelbart efter blodprovet tog labbpersonalen ett urinprov på flickan. På tio minuter var diagnosen ställd. Flickan hade 17 mmol/l i blodsockervärde och både socker och ketoner i urinen. Vi fick omedelbart remiss till barnkliniken.

När vi gick från vårdcentralen tyckte jag inte synd om någon längre. Jag såg på människornas siluetter mot solljuset och deras tomma ögon såg rakt igenom mig.

Jag var kvitt med hela mänskligheten.

Jag rullade hem med flickan i sulkyn, vi drack lite saft och åt en smörgås (!). Jag plockade ihop kläder i en väska och ringde mamman och berättade de dåliga nyheterna. Inom en timme var vi framme på barnmedicinakuten.

På vårdcentralen hade vi träffat sex sköterskor och en läkare. På barnmedicinakuten träffade vi tre till, och på barnavdelningen skulle vi en liten stund senare bli introducerade för ytterligare fem sköterskor och flera läkare. På bara tre timmar hade tjugo personer träffat oss och det skulle bli fler. Nästan alla undrade om vi hade några frågor. Jag hade inga frågor. Jag brydde mig inte längre om jag själv var sjuk eller frisk. Jag hade tappat fotfästet i livet för första gången på mycket, mycket länge.

De såg rakt in i våra liv.

Jag önskar jag hade något att skriva som kunde stärka dig som läsare och skänka lite hopp åt alla anhöriga. Jag önskar jag skulle kunna skriva sånt som att ”det ordnar sig”, ”du vet att det stabiliserar sig”, eller ”en dag är ditt barn så stor att hon kan ta över sin egen behandling”, och så vidare. Men inget av det där har visat sig stämma. Fortfarande, efter 600 dagars behandling, måste jag erkänna att varje dag saknar jag vad vi än gång hade. Och varje dag undrar jag om vi som familj, någonsin, kommer att kunna bli de vi en gång var.

Jag slår bort tankarna och koncentrerar mig på det som är viktigt här och nu. Vi måste sluta tänka på den framtid vi en gång hade, om vi någonsin ska kunna finna en ny framtid.

Numera är jag mest intresserad av att vi alla tre, en vacker natt åtminstone, ska få sova natten igenom – alla tre – samtidigt.

Vore inte det underbart?


Vill du också skriva om dina erfarenheter med Diabetes? Maila till kontakt@www.livetochdiabetes.se och berätta!

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig