Stories och livet

Ett år i USA med typ 1 i bagaget

Att resa med diabetes har jag aldrig upplevt som ett problem för mig. Kanske beror det på min naivitet och en släng av min blåögda sida?

Jag bestämde mig från dag ett på sjukhuset när jag fick min diagnos att detta inte skulle få hindra mig från att göra det jag önskade göra och uppfylla de drömmar som jag redan då hade. Därför bestämde jag mig för, år 2011, att söka till college i USA. Det dröjde inte länge förrän jag satt på flygplanet mot min nya hemstad Los Angeles.

Jag ska inte smussla om att det var en hel del att fixa innan avgång. Det var en del pappersjobb och undersökningar om vad som skulle behövas av mig som typ 1-diabetiker. Att resa till en annan del av världen kan vara skrämmande, att inte veta exakt hur sjukvården fungerar. Jag tror i alla fall på att ha en respektfull men lättsam inställning till att resa med diabetes.

Diabetes finns mer eller mindre överallt och även om språket samt sjukvården inte stämmer överens med det svenska systemet visste jag att om det skulle uppstå någon situation som skulle kräva hjälp, skulle jag få det.

Jag stannade i Los Angeles i 1 år. Något som jag inte ångrar och jag kommer förmodligen att åka tillbaka.

Det finns dock några saker som jag upplevde som motstånd p.g.a. min diabetes. T.ex. att inte få ta med sig ”sockerhöjande” mat in på nattklubbar, förklara för vakten på Encore’s poolparty i Las Vegas vad min blodsockerapparat var för något och vad jag skulle ersätta mina dextrosol med.

När jag frågade mina föräldrar om vad de kände kring mitt beslut om att deras dotter skulle åka till ett annat land var de givetvis oroliga men gav mig fullt stöd för att genomföra min resa.

För att vara säker på att ha insulin för hela vistelsen var jag tvungen att ha med mig hela årsförbrukningen. När min mamma vid besök på apoteket för att hämta ut allt, fick hon en kommentar från receptarien att hon aldrig skulle låta sin dotter åka iväg. Jag kan inte förstå hur en vuxen kan yttra sig så oförstående.

Även om det är en hel del att styra med innan en resa finns det ingen anledning att vi som är diagnostiserade med diabetes typ 1 inte kan göra samma sak som vilken annan person som helst. Jag tror att min naivitet har hjälpt mig många gånger men även min positiva inställning till livet med diabetes.

Mycket handlar egentligen bara om den mentala inställningen. Att lämna en trygghet kan och är skrämmande men när du kommit till insikt om syftet med att släppa taget kommer även rädslan för att misslyckas försvinna och du känner dig mera trygg i dig själv istället för att lyssna på tomma kommentarer eller påhopp. Jag tror på att leva i nuet och inte ångra mig senare i livet. Även om det är en klyscha så är det bara DU som avgör om du vill ta kontrollen över DITT liv.