Stories och livet

En typ ettas tips till oroliga diabetesföräldrar

Jag har levt med min diabetes sedan jag var femton år. Det innebär att jag visserligen redan hade passerat några – ur en förälders perspektiv – jobbiga tonårsår, men jag tror ändå att jag har lite tips att komma med. Många föräldrar till barn med typ 1-diabetes vet inte hur de ska kunna, våga, vilja släppa taget om sitt barn. Tänk om de inte sköter sin diabetes? Eller tänk om något skulle hända?

Jag har under några år nu föreläst ur en typ ettas perspektiv, om vad diabetes är, vad det INTE är, och vad det innebär att leva med. När det sitter föräldrar i publiken, och jag mot slutet öppnar upp för frågor, brukar alltid samma funderingar dyka upp:
”Hur hjälper jag bäst min tonåring som inte vill lyssna?”
”Hur ska jag våga släppa iväg hen att bo själv?”

… och det finns såklart inte ETT svar. Alla diabetiker är olika, allas diabetes ser olika ut, alla har olika inställning, och alla familjer har olika konstellationer. Vad som funkar för mig, eller dig, är inte alls säkert att det funkar för någon annan. Men jag tror ändå att jag sitter på ett eller två tips som kan hjälpa en orolig förälder – som ju bara vill sitt barns bästa.

  • Låt hen göra sin egna misstag. ​Precis som med allt annat i livet, lär man sig inte utan att först misslyckas. Det går inte att rulla in en bebis i bubbelplast och hoppas att den lär sig att inte ramla och skrapa upp knäna. På samma sätt måste en person med typ 1-diabetes själv få se vad som kan gå fel, för att sedan lära sig av det och inte göra om det.
  • Uppmuntra dem att träffa andra,. ​Som barn eller ungdom vill man kanske ofta inte stå ut, inte vara annorlunda. Det ville inte jag iallafall. Men att ha typ 1-diabetes gör en unik på många sätt, och just därför kan det vara skönt för ditt barn att träffa andra med samma sjukdom. Kanske på ett diabetesläger? Kanske online? Oroa dig inte -ditt stöd kommer alltid vara oersättligt. Men du kommer inte ​veta​ hur det känns; att vara låg, att vara hög, att ständigt tänka på sina värden, och allt annat.. Sådana tankar bollas bäst med de som sitter i samma båt.
  • Ge dem förebilder att se upp till. ​Om det är svårt att hitta ett sammanhang för ditt barn att umgås med andra diabetiker – vilket är fullt förståeligt, det kryllar inte av dem tyvärr – så försök se om det kan finnas förebilder de kan se upp till. En artist kanske? Skådespelare? Politiker? Idrottare? Det finns mängder av offentliga personer, kändisar om man så vill, med diabetes – som visar och pratar om den öppet! De vill visa att man kan leva det liv man vill, trots sin diabetes.
  • Ju mer du daltar och curlar, desto svårare blir ditt barns framtid.​ Jag kan föreställa mig att det är svårt, men försök att tänka några år framåt i tiden. När ditt barn inte känner till någon annan verklighet än att ha föräldrar nära som kommer springandes med socker, som lagar all mat, som räknar ut mängden kolhydrater, som skjutsar överallt, som håller koll på recept och hjälpmedel … då är det svårt för dem att komma igång och sköta det på egen hand. Tänk på att försöka lägga en realistisk, självständig grund för ditt barn att stå på genom hela livet. Att de kan lita på sig själva – och inte är beroende av dig för att sköta sin sjukdom.
  • Hitta ett säkerhetsnät som gör DIG lugn. ​När jag flyttade hemifrån insisterade mina föräldrar på att jag skulle ha en fast telefon. ”​Fast telefon?!​” tänkte jag, det var det ju ingen i min ålder som hade … Men det var ett sätt för dem att känna att de alltid kunde få tag på mig – och jag på dem. Skulle min mobil laddas ur kunde jag använda den fasta telefonen. Och de kunde ringa mig varje morgon eller kväll för att se så att allt var okej. Det är ett exempel på hur man i dialog kan komma fram till egna säkerhetslösningar.
  • Finns där för frågor och stöttning, men led inte alltid vägen. ​Det som gjorde att jag ganska snabbt kom in i min sjukdom, och accepterade läget som det var, var att jag fick göra allt själv. Jag visste att jag kunde gråta ut hos, eller be om stöd från, mina föräldrar – men jag lät inte dem sköta min sjukdom. Visst, något mitt-i-natten-blodsocker i början av min diagnos har de tagit. Men jag har yrkat på att få göra allt själv. På så sätt fick jag ganska snabbt reda på vad vilka metoder, rutiner och hjälpmedel jag tyckte om. Och som ung tror jag att det är viktigt: att hitta rutiner som man tycker om och som fungerar. Annars kommer man aldrig följa dem.

Sedan vill jag ge er en ordentlig och hjärtlig applåd – tack för att ni gör ett sådant dunderjobb. Se inte ovan tips som kritik, utan som ett sätt att göra vardagen lättare för alla parter. Det är en ruskigt stor del av alla diabetesföräldrar som bränner ut sig – och det måste vi förebygga. Genom dialog och delade erfarenheter kan vi kanske minska den siffran något.