Stories och livet

Har jag någonsin sett min diabetes i vitögat?

Eller flaxar jag bara runt, gasar vidare och begraver mig i led av göranden? Ständigt nya projekt utan att stanna upp för reflexion?

Jag identifierar mig sällan som sjuk. Är det att förneka faktum? Jag har en sjukdom som emellanåt kan vara satan själv. D orsakar lidanden. Stora som små bekymmer.

Jag har inte fått märkbara senkomplikationer. Är det därför jag kan hantera livet med D? Jag är på så sätt symptomfri. Förutom att blodsockret kan vara en bergochdalbana med efterföljande vånda som långsamt eroderar inifrån och ut. Förutom att jag alltid har kontroll. Förutom att nuet och framtiden stundtals skrämmer mig. Förutom, ja ni vet… Att den vakna dagen är evigt färgad…

Jag försöker leva mitt liv oberoende av D, men då och då skäms jag över att vara annorlunda. Inte så att jag aktivt tänker tanken, men jag undviker onödig uppmärksamhet. D får stå i rampljuset när jag känner mig stark. I övrigt hänvisas D till hörnets skugga.

Går jag på dejt döljer jag fortfarande mina attiraljer och nämner endast i förbifart att jag är diabetiker. Svarar på några följdfrågor och bladar vidare om något trevligare konversationsämne.

D var inget jag valde. Ibland vill jag separera oss två. Gör det mig större eller mindre?

Har jag någonsin sett D i vitögat?

”Acceptans är en persons godkännande av att uppleva en situation, att följa en process eller att vara i ett tillstånd (ofta en negativ eller obekväm situation) utan att försöka ändra det, protestera eller avsluta det.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Acceptans

Försöker jag att förändra min situation?

Nej, jag har godtagit att det är som det är. Det kommer vara så tills dess jag blir botad.

Protesterar jag mot D?

Jag blir förbannad ibland, får lust att skrika rakt ut. Ibland blir jag ledsen och är nära till tårar. Ofta känner jag en fruktansvärd trötthet. Attacker av maktlöshet. Ändå hör ni mig sällan klaga över mitt tillstånd. Så NEJ, jag protesterar inte nämnvärt.

Att avsluta det hela ligger utom min makt. Gissningsvis kommer jag att få leva livet ut med D.

Förmodligen accepterar jag alltså D. Kanske för att jag har glömt hur det är att vara frisk? Min enda verklighet är mitt eget liv.

D ger mig perspektiv och ett unikt sätt att se på livet som bara krämpor och sjukdom kan. Jag är tacksam över mycket som jag förmodligen skulle tagit för givet som frisk. Ja, det är på bekostnad av mycket.

Ibland dagdrömmer jag om att springa så långt jag orkar och lite till, mil efter mil. Simma över en öppen sjö till en ö som jag gjorde när jag var yngre och frisk. Kunna försjunka i en aktivitet och helt försvinna i timmar, fri. Men så fungerar inte livet längre. Verkligheten knackar på dörren och jag behöver återfå kontrollen efter en stund. Kontrollera justera, ibland agera.

Så är det.

Det kunde vara sämre, det kunde vara bättre.

Jag försöker att ligga på dugliga värden och hålla mig vid liv. 🙂 Men större delen av dagen är man ju bara människa. Livet är för stort och intressant och vackert för att lägga mer fokus än nödvändigt på D. 

Allt det underbara jag omges av som lockelser, passion och andra människor gör att jag fixar det här. Kanske är det därför jag inte reflekterar över D särskilt ofta?

Jag har sett D i vitögat. Jag såg mig själv.