Stories och livet

Diagnosen och betydelsen av mål

Det var en dag i mitten på januari 2004, min fru var gravid i sista månaden med vår första son och jag hade under sista månaden varit konstant törstig och trött samt sprungit på toaletten för att kissa hela tiden. Vi bodde i Sydney, Australien vid tidpunkten så att vara törstig såg jag som helt naturligt eftersom det var 25-30 grader på dagarna, men att jag hade rasat i vikt och att mängden vatten jag drack var orimlig reflekterade jag inte över. Att jag skulle ha blivit sjuk fanns inte på världskartan, jag var ju odödlig!

Insikten att något är fel

Jag kommer så väl ihåg att jag satt på ett möte och under mötet får insikten att jag nog är sjuk, borde låta en läkare kolla mig så jag kunde få något piller och piggna till. Så i mötet lutar jag mig fram till min chef och viskar att jag kommer att stiga ur mötet och åka en snabb sväng till husläkaren men att jag kommer tillbaka i eftermiddag lagom till att mina delar skulle presenteras. Jag ringde till min fru och bad henne hjälpa mig att boka en tid hos läkaren där vi bodde och sedan gick jag mot bilen som stod parkerad et kvarter från kontoret dvs ca 150 meter att gå. Idag tog dessa 150 meter över 10 minuter att gå. Jag gick några steg och var tvungen att stanna för att vila, gick några till och sedan vila igen. Att jag satte mig bakom ratten och körde de få kilometrarna hem var nog bland det dummaste jag gjort men jag var ju inte sjuk…

Från en verklighet till en annan

Väl hemma så var det en timme tills läkaren skulle ta emot mig, jag satt i soffan och somnade hela tiden och när det väl var dags så fick frun köra och jag låg som ett litet ynkligt paket på passagerarsätet. Stapplar in till läkaren och han ber mig att pinka i en mugg, just pinka var ju något jag ”övat” på senaste månaden så det gick bra. Läkaren går sin väg och kommer tillbaka efter någon minut, meddelar att de väntar på mig på akuten på Prince Alfred Hospital då han utan andra prover kunde konstatera att jag hade fått Diabetes. Vi fick frågan om han skulle ringa efter ambulans men bestämde att vi skulle köra själva, vilket är en historia i sig då en höggravid kvinna, en dödssjuk gubbe och en stad med en miljon vägar inte är den mest optimala kombinationen. Efter mycket irrande och ofrivillig sightseeing så anlände vi till sjukhuset, någonstans i detta irrandet så hade jag också insett att inget skulle bli som vanligt igen.

Det är inte jag, det är han spöket!

Det var nog ett rätt märkligt följe som tågade in på akuten den där dagen. Först kommer en höggravid kvinna som ser ut att kunna föda vilken sekund som helst och efter henne en grå snubbe som ingen ser då han är i det närmaste transparant i hyn. Alla på akuten riktar in sig på den gravida kvinnan då de tror att det är dags att föda, men hon utbrister skarp (så skarp som bara min kära hustru kan låta): -NO, not me, it’s the ghost behind me!

Sedan hände allt väldigt snabbt, jag hamnade på en brits och fick en slang med vätskeersättning i ena armen och en slang med insulin i andra armen. Det var också tillfället då jag insåg att det gäller att välja väg: antingen fokusera all energi på att fortsätta livet som vanligt eller falla in i ett liv av begränsningar där diabetes skulle styra mig. Jag valde att fortsätta mitt liv som vanligt!

Vikten av mål

De första dygnen, först på intensiven och sedan på vanlig vårdsal var omtumlande. Vad är diabetes? Varför fick jag det? hur fungerar det? vad kan jag göra och vad kan jag inte göra? Jag hade tusentals frågor och jag insåg ganska snabbt att det fanns väldigt få svar att få så jag började läsa, jag läste allt jag kom över om diabetes och ju mer jag läste och ju mer fakta jag fick så insåg jag att det här är inte livets ände. Så ganska exakt 48 timmar efter det att vi hade vandrat in på akuten med mig som ett ämne för Ghostbusters så bestämde jag mig för att skall detta funka så måste jag ha mål, tydliga mål!

  • Första målet var att komma tillbaka till jobbet inom en vecka (även om jag hade lovat att komma tillbaka samma eftermiddag…),
  • Andra målet var att jag inom en månad skulle ha normala blodvärden för jag insåg att om jag inte sköter mig så ökar risken för komplikationer,
  • Tredje målet var att jag skulle lära mig så mycket att jag kunde äta vad jag ville och när jag vill för att mat och dryck är en stor del av mitt liv

Det blev en resa och jag nådde alla mina mål, ett efter ett. Jag ”pluggade” och testade, analyserade och justerade insulinnivåer, jag vägde mat och skrev i dagboken, jag kämpade med andra ord en hel del och det gör jag än idag precis som alla andra med diabetes. Men det viktigaste för mig är fortfarande samma sak som den där dagen när vi irrade runt i Sydney för att hitta akuten: Diabetes skall inte styra mitt liv och för att lyckas med det så är mål och att våga testa en viktig del, allt är möjligt!