Livet och diabetes

Jag insåg igen hur viktigt det är att vi har dessa läger (del 1)

En sak är säker; man mår så mycket bättre av att engagera sig. Så avslutade jag mitt förra inlägg och jag håller fast vid detta.

Första gången jag fick frågan var för 4 år sedan. Min gode vän Jonas som då var ordförande i Länsföreningen i Södermanland berättade om ett familjeläger för barn med diabetes. Han tyckte att jag skulle besöka det eftersom att det hölls på hemmaplan på Ekbacken i Katrineholm.

Jag åkte dit och höll mig i bakgrunden. Jag kände sådan respekt för dessa familjer. Det gick upp för mig hur det är att ha barn med diabetes och mitt mamma-hjärta brast gång på gång och jag tog till den välkända ”Miss ugly cry” varje gång dessa barn kom springande för att få påfyllning av dextrosol eller behövde ta pip i fingret. Dessa tappra hjältar.

Sedan dess har det rullat på med läger år för år när jag fått frågan om att engagerat mig.

Jag brinner för det här med engagemang och jag vill så gärna att alla ska få möjligheten att uppleva den gemenskap som man får på dessa läger och konferenser som vi tillsammans åstadkommer. Något positivt med diabetes.

Sitter på balkongen i solen och skriver detta inlägg. I skrivande stund är det 2 dagar sedan vi avslutade årets familjeläger. Jag, Anita, Jenny, Sandra, Sara, Ullis, Therese och Catarina; mina eventmammor fördelade från olika håll i länet har tillsammans styrt upp årets bästa läger (enligt oss).

Tack vare vårt gemensamma engagemang så kunde vi i år erbjuda 90 personer en 3-dagars vistelse på Hjälmargården i Södermanland.

Mammor, pappor, syskon och våra huvudrollsinnehavare; diabetesbarnen.

Fredagen startades med fredagsmys i form av tacobuffé. Sen fick jag äran att ta med alla barnen till konferenslokalen och prata med dom. Vi pratade om vad som kan vara bra. Vad som är dåligt. Hur känns egentligen en känning. Vad är det högsta/lägsta värdet man haft. Här märkte man av en tävlingsinstinkt. Hur är de att vara syster eller bror till någon med diabetes…

Jag lade stor vikt vid att de aldrig ska skämmas över sin diabetes. Att de ska vara stolta. Och hur jobbig mamma och pappa än är så är det för att de bryr sig. De skrattade när jag sade att min mamma tjatar på mig fast jag är 36 år.

Jag insåg igen hur viktigt det är att vi har dessa läger. Vem som engagerar sig ska inte ha någon roll. Huvudsaken är att man gör det för alla dessa barns skull.

Det blev en rätt sen natt med mycket prat för oss vuxna medan barnen sprang runt och lekte.

Lördagen startades med ett lite mulet Läppe. Men det märktes inte på någon av deltagarna. Alla var pigga och glada. Som solstrålar.

Min vän Anton Källvik som spelat i Svenska landslaget i Amerikansk Fotboll var först ut som föreläsare.

Han pratade med föräldrarna och bevisade att man kan nå sina mål trots att man har diabetes typ 1. Dessa föräldrar suger in all info. De ser en biffig kille framför sig som älskar att springa in i folk och äta kolhydrater. Hur går tänket egentligen när han ger råd som att ge barnen utrymme. Skicka iväg dom på sommarkollo. Låt dom växa och ta ansvar. Blir man rädd? Tycker man att han går på för hårt? Eller håller man med och släpper på tyglarna lite?

Under tiden fick barnen möjlighet att spela volleyboll med VVK (Vingåkers Volleyboll klubb) som har fostrat en hel drös med elitidrottsmän och -kvinnor.

Mina vänner Annelie och Hanna satt och pysslade med en del av barnen i vår skaparverkstad, en del spelade bangolf och en del spelade fotboll.

Efter lunchen kom Monica från Katrineholms kommuns anhörigstöd.

Hon samtalade med oss mammor (ja, vart var papporna) sen erbjöd hon taktil massage som är en fantastisk möjlighet att få slappna av, bara få andas och för en stund bli omhändertagen. Visste ni att kommuner runt om i Sverige erbjuder detta till anhöriga?

Kvällen till ära, pingstafton och allt, så hade vi en bankett för alla deltagare. Välkomstdrickat bestod av bubbelvatten och lightsaft. Vi hade dukat med vita dukar och finservetter. Det serverades kycklingfilé, tzatsiki, rotfrukter i ugn och klyftpotatis. Så gott.

Efter maten bjöd vi på tårta. Är det fest så är det. Såklart hade jag missat en glutenfri bakelse så en mamma blev utan – men jag har lovat att bjuda henne på en fika när vi ses.

För att ses och fika, det kan och får man, fast man har diabetes.

Man kan göra allt, som Anton. Och man kan fika, som jag. Bara man tar sitt insulin och inte skäms.*

Vi är coola med alla våra tekniska prylar. Glöm inte det. Vi är coola. Oavsett typ, så är vi coola.

Läs del 2 här!

*Redaktionens tillägg: Observera att allas diabetes är olika och hur man reagerar på socker, fika och olika mat är individuellt och kan skilja sig mellan olika personer. Därför är det alltid upp till var och en att avgöra hur man vill och kan ta till sig inspiration som delas på Livet och Diabetes. Känner du dig osäker så rådgör med ditt diabetesteam/sjukvården. Inlägget är skrivet av en bloggare som delar sina personliga erfarenheter och åsikter.