Stories och livet

Jag flydde kriget med min diabetes

Publicerad för första gången: 16.01.17 | Senast redigerad: 19.05.21
Jag flydde kriget med min diabetes Illustration foto: Getty images.

Jag har flytt kriget i Syrien med diabetes. Jag ville inte, men var tvungen att resa då det även började bli riktigt svårt att få tag på insulin. Nu vill jag berätta lite om min historia.

I skrivande stund har jag varit i Sverige i två år. Till Sverige kom jag själv utan föräldrar oktober 2014. Jag har levt med typ 1 diabetes sedan jag var ca fem, . Jag är idag sexton år, men långt ifrån lika stor som jag borde vara som sextonåring. Jag hoppas att jag ska få växa länge till.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Min mamma har berättat för mig att jag var fem år när hon tog mig till doktorn för att jag kissade så mycket och var väldigt trött. Jag var också ganska liten som femåring. Doktorn skickade oss till ett större sjukhus i Damaskus. Där tog de lite prover på mig och doktorn berättade för mamma att jag hade fått diabetes. Hon fick information om att inte ge mig sötsaker eller potatis så skickade de hem oss samma dag med sprutor och insulin som mamma sen skötte mig med. Doktorn lovade mamma att inte berätta för någon om min sjukdom. Det var där och då det började kampen om att hemlighålla min sjukdom för alla utom mamma och pappa och några av syskonen.

Mamma själv var så förkrossad av att jag blivit sjuk så hon grät i en hel vecka och orkade inte äta mat. Men med den information hon fick har hon tagit hand om mig så bra en mamma kan. Hon har alltid varit orolig över mig.

Vi hade alltid fasta tider för maten i hemmet. 7, 11, 17 och 21. Vi äter mycket grönsaker och inte så ofta kött som här i Sverige. Vi odlade en del själva i trädgården. Jag brukade hacka och vattna i grönsaksodlingen efter skolan varje dag. Men på slutet innan jag flydde kunde man inte längre odla för bomberna föll så tätt och förstörde allt. Vår bil utanför huset träffades och brann upp.

Idag bor jag sedan två år i en Svensk familj med en mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar.

Det var svårt första tiden jag hade bara arabiska som språk. Det var även jätte svårt att räkna kolhydrater och den nya svenska maten. Tacos blev ganska snabbt en favorit.

Accu-Chek Instant

Var tvungen att fly från Syrien

I Syrien bodde jag i en mindre stad. Vi bodde i ett hus och hade en bil. Vi var en stor familj med nio barn men jag var yngst. Min fina bror som dog i Syrien blev bara 21 år gammal – han var likt mig diabetiker. Men han var mycket sjuk, liten, smal, kunde inte gå bra längre och såg inte bra med sina ögon. Han och hans kompis träffades av en bomb och dog. Jag saknar honom mycket och det är svårt att inte få besöka hans grav. Min fina bror han var alltid så snäll mot mig.

Efter att min skola hade blivit bombad och 43 människor, nästan hälften av mina klasskamrater, mist livet bestämde pappa att skicka mig till Sverige. Jag var också i skolan den där dagen när helikoptrarna kom och släppte sina bomber. Men jag klarade mig.

Jag ville inte, men var tvungen att resa då det även började bli riktigt svårt att få tag på insulin, och även mat började bli svårt att få in i byn då det stoppades av arméerna.

Ibland kom armén och tog insulinet från oss. Vi hade bara elektricitet en timma om dygnet. Då kylde vi insulinet, laddade alla telefoner, och mamma skyndade att köra tvättmaskinen. Pappa jobbade intensivt med att kyla det i vattnet dygnet runt de övriga 23 timmarna. I Syrien fick man gratis insulin men köpa blodsocker stickor själv. Det kostade ca 500 kr.

Orolig för min familj

Blodsockret kollades ungefär en gång i månaden. Var blodsockret högt vid det tillfället fick jag mer insulin. Var det lågt gav mamma mig socker vatten. Det låg nästan alltid högt. Det blev en liten chock här i Sverige med allt stickande. Jag hoppade över det mycket i början och ville aldrig visa i skolan att jag stack mig.

Sen fanns det många stunder jag glömde av allt vad diabetes hette när mina föräldrar var på flykt. Mitt blodsocker var upp och ner hela tiden, jag var så rädd om dem och att vi aldrig mer skulle ses. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan, glömde pumpen, glömde sticka mig, glömde äta också ibland.

De klarade sig och kom hit i november förra året. Jag bor kvar i svenska familjen ett tag till men träffar min familj en gång i månaden.

LÄS ÄVEN: Ensam tilsammans

När jag varit någon månad i Sverige hade jag kontakt med en lika gammal kille hemma i från min stad i Syrien. Han var också diabetiker. Han berättade då att det inte längre gick att få tag på insulin. Han visste vad som väntade…

Alltid lite rädd att någon ska få veta

Mitt liv som diabetiker har blivit ett helt annat i Sverige. Här får jag all hjälp jag behöver. Alla är så snälla och hjälpsamma. Det är aldrig konstigt att vara diabetiker här. Jag är så glad jag fått all hjälp och kan börja växa och bli stor. Den stora svårigheten för mig har varit och är fortfarande att jag måste dölja min sjukdom. Det är min pappa som bestämt så och då måste jag följa det även om jag inte längre vill det.

Pappa säger att ingen kommer att vilja gifta sig med mina systrar om de får veta att jag har diabetes. Om det avslöjas senare kommer männen skilja sig och ta barnen ifrån dem. Jag tror pappa tänker fel men jag vill ju inte att det ska bli så pga. mig. Ingen i Sverige tänker ju så och det känns så bra tycker jag.

Min äldre bror har familj och bor nära mig här i Sverige men hans fru får inte veta om min sjukdom hellre så det är ibland lite svårt att hälsa på och äta mat där och så. Blodsockret kollar jag alltid på toa där för att inte upptäckas. Jag har aldrig t-shirt så de kan se min sensor till blodsockermätaren på armen. Jag är egentligen alltid lite rädd att någon ska få veta.

När jag varit någon månad i Sverige hade jag kontakt med en lika gammal kille hemma i från min stad i Syrien. Han var också diabetiker. Han berättade då att det inte längre gick att få tag på insulin. Han visste vad som väntade… Jag kände då att det inte spelade någon roll att jag satt här i Sverige med grejer pump o insulin i mängder i kylskåpet.  Jag ville inte ha det. Jag ville inte heller ha eller se all mat som fanns, ville inte ens äta. Min svenska mamma fick ett tufft jobb att få mig att äta igen.

Den pojken är inte längre i livet som så många andra av mina vänner.

Jag flydde kriget med min diabetes
Illustration foto: Getty images.

En lång och tung flykt från Syrien

När jag kom till Sverige mådde jag inte så bra. Allt var ganska dimmigt och jag kommer inte ihåg riktigt allt hur det var då. Mitt långtidssocker låg då på 152. Hemma i Syrien hade doserna alltid sett ut som kl. 9.00 10E kl. 20.00 10E .

Min flykt till Sverige tog ungefär en månad. Jag hade lite packning med mig, mamma hade gjort två ryggsäckar med kläder och mitt insulin. Jag hade tre flaskor med mig och lite frukt och bröd. Det är farligt och svårt att ta sig genom landet. För att ta båt till Grekland fick vi gömma oss i skogen och vandra i tre dagar. Vi hade då dåligt med mat med oss. Mig gav de sockervatten hela tiden. Men maten tog slut och en man som var med vände om för att skaffa mat speciellt för mig. Jag var då mycket trött och orkade inte mycket. Det var blåsigt och fuktigt så det gick inte att sova på natten för man frös så.

Efter tre nätter tog oss polisen och skickade oss tillbaka till Syrien. Efter att de släppt oss blev det tre nya dygn med vandra och sova i skogen. Maten blev det samma. Jag orkade nästan inget sista dagen. Sen reste jag med en gummibåt i 12 timmar det var vatten och kallt hela tiden, man var tvungen att hålla i sig för att inte hamna i havet. Det var farligt att släppa taget och äta eller dricka på båten för då riskerade man att ramla av. Jag fick i mig lite frukt under resan. I Sverige har jag lärt mig simma men det kunde jag inte då.

När vi närmade oss land, men det var fortfarande väldigt långt in, var det en kvinna i båten som var rädda för att vi skulle bli tagna av polisen så en tog fram en gaffel och stack hål på båten så vi alla människor hamnade i vattnet. Mina ryggsäckar och mitt insulin försvann där och då. Även jag höll på att försvinna där, jag kunde ju inte simma då men jag vet att jag tänkte jag vill träffa min mamma och pappa igen. En fiske båt drog upp mig men allt är väldigt dimmigt från där för mig. Jag var väldigt medtagen på alla sätt då.

LÄS ÄVEN: Språkresa med diabetes

Min stora önskan är att kunna prata öppet om min sjukdom

Sen satt jag i Grekiskt fängelse en vecka. En doktor hjälpte mig med insulin och vi fick kokt potatis, gurka, tomater och bröd att äta under hela veckan. Jag vill inte tänka på den tiden mer. De var inte så snälla där och jag var väldigt rädd.

Jag var inlagd under två veckor på sjukhuset när jag kom till Sverige. Det var svårt då jag inte kunde någon svenska men hade tur som fick en doktor från Irak. Alla som jobbade där var jätte snälla. Jag hade heller ingen vuxen med mig där. Min godeman och socialsekreterare hälsade på och ställde lite frågor för att ordna ett boende åt mig. Så därifrån flyttade jag till min svenska familj där jag ännu bor kvar tills jag är klar med mitt första år i gymnasiet. 

Pappa o mamma vill fortfarande inte att någon ska veta, därför vill jag inte berätta mitt namn här så att det blir något problem i familjen. Jag tycker inte om att jag inte får berätta och ibland blir jag arg och ledsen över det. Min stora önskan är att jag ska kunna prata öppet om min sjukdom det är nog så krävande som det är att leva med diabetes.

Ibland tänker jag på hur mycket min svenska familj fått tjata på mig och hur de får leva för att jag har diabetes. Hur de får vänta på mig när pumpen krånglar eller hjälpa mig kolla mig på natten. Mina svenska systrar har hjälpt mig mycket, speciellt den yngsta. Hon påminde mig alltid om att ta extra till maten. Jag har ramlat av att jag varit så låg och då har de också hjälpt mig och visste vad de skulle göra. Utan deras tjat hade min diabetes varit som i Syrien.

LÄS ÄVEN: Jag ville bara vara en normal tonåring

Vil jobba som diabetessjuksköterska

Min Syriska mamma och pappa är så tacksamma för vad svenska familjen har gjort för mig och att jag har växt och blivit lite större. Jag kan inte tacka Sverige nog för att jag fått fortsätta mitt liv här med människor som hjälper mig och stöttat mig med min diabetes. Det har varit många svåra stunder även i Sverige och saknaden efter mina vänner, mitt hus, mitt liv, kommer jag alltid att ha.

Men jag har en dröm, om att en dag jobba som diabetessjuksköterska. Det skulle kännas bra att få hjälpa tillbaka med allt som alla gjort för mig.

Tack för att jag fick skriva här lite om mig.

/Sextonåring från Syrien

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig