Diabetes är egentligen inte en ny bekantskap, då den klev in i familjen för flera år sedan när min far fick diabetes typ 2. Man trodde man förstod redan då vad sjukdomen innebar, men så för två år sedan började vår son dricka mer och kissa mer. Vi förstod att något var fel och nämnde diabetes även om vi samtidigt förnekade det. Det skulle gå över när värmen började släppa och han inte längre behövde dricka så mycket.
Någon vecka senare står vi där på vårdcentralen i chock och bara vill gråta medan sonen trött sitter och tittar på oss med en bok i handen. Vi har fått en direktremiss till barnavdelningen i Västervik, en avdelning som ligger en våning ovanför akutmottagningen och är dygnet-runt-bemannad, men som vi aldrig fick komma till under natten när vi på allvar förstod att något var akut fel. Sonen drack och drack men släckte inte törsten, kissade blöja efter blöja full och rasade i vikt. Via sjukvårdsupplysningen skulle vi fortsätta mot akutmottagningen men en jourläkare meddelade per telefon att det troligen inte var diabetes utan mer troligt låg andra orsaker bakom symtomen – och att vi skulle uppsöka vår lokala vårdcentral istället, under dagtid. Vi litade på läkarna och några timmar senare står vi med gråten i halsen och vet att vår son har fått diabetes efter ett urinprov på vårdcentralen. Läkaren behövde inte ens säga något utan blicken medan hon gick mot oss var tillräckligt för att förstå att våra misstankar varit korrekta.
Vi skulle inte stanna upp hemma utan direkt åka in till barnavdelningen, de var förvarnade.
Väl på sjukhuset minns jag knappt om vi anmälde oss utan mottogs direkt av läkare och sjuksköterska med diabeteskompetens. Vi skulle läggas in, meddelades vi, medan sonen vägdes och mättes. Nya prover som han utan större protester gick med på, han var trött. Vi fick ett rum och behandling skulle påbörjas direkt eftersom han led av ketoacidos. Hans blodsocker var skyhögt och kroppen var på väg att förstöras av ketonerna. Man diskuterade om vård skulle ges på barn- eller intensivvårdsavdelningen.
För att gå tillbaka i tiden så minns jag dagen han föddes lika korrekt som dagen han insjuknade i typ 1 diabetes, i alla fall känslomässigt. Dagen han föddes var jag oerhört varm och glad inombords och jag minns när han låg i min famn och tittade på mig och vi var helt ensamma i rummet på förlossningen. I den stunden gav jag honom ett löfte om att jag alltid skulle skydda honom och göra allt jag kunde för honom.
Nu bara ett par år senare står jag gråtandes hemma hos mina föräldrar när jag tungt bekräftar att min son är inlagd på sjukhus med akut ketoacidos. Han hade fått diabetes och skulle påbörja sin insulinbehandling inom kort. Jag var i känslomässigt kaos men var tvungen att åka hem och hämta mer kläder till sonen, frun och mig själv. Jag hade lovat min son att skydda honom och var tvungen att agera mer logiskt och praktiskt.
Här börjar den resa som nu pågått i lite mer än två år, och än idag tror jag chocken finns kvar i kroppen. Den akuta krisen är över men vi möter ständigt nya problem att lösa. Kunskapsnivån är högre idag men behöver ständigt fortsätta att höjas och förbättras. Det är ingenting som stannar av och blir bättre med tiden utan vår son behöver och kommer behöva kalkylera sitt liv varje dag för all framtid eller åtminstone många år till.
Jag lever på hoppet, jag tror det finns en möjlighet att hitta en botemedel. I kommande inlägg på Livet och Diabetes kommer jag återkomma till ämnen som berör både diabetes typ 1 och typ 2 och även försöka vara öppen om känslor och mental status. Det är nämligen en resa vi alla går igenom oavsett om vi själva har diabetes eller om en nära vän eller familjemedlem har diagnosen. Precis som med andra allvarliga eller andra kroniska sjukdomar så påverkas inte bara den med diagnosen utan också alla närstående.
Men vi påverkas olika och sjukdomarna kan bete sig olika, inget fall är det andra likt. Jag hoppas att min berättelse kan öka förståelsen och kunskapen hos människor lika mycket som jag hoppas den kan fungera som ett stöd för andra i min situation. Vi är inte ensamma i detta, tvärtom är diabetes med sina olika typer en våra vanligaste sjukdomar idag.
Jag drömmer och hoppas att det är något vi kan ändra på tillsammans.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
