Stories och livet

Diabulimi

Publicerad för första gången: 07.10.17 13:31

“Ungdomar & Ätstörning”
Så löd en rubrik i den bok om diabetes typ 1 som sköterskan lät mig låna då jag vid 14 års ålder insjuknade i diabetes. Jag tänkte inte så mycket på det då, men några år senare, då hela mitt liv blev ett enda stort kaos efter ett par års övergrepp, kom jag åter att tänka på de där orden i boken.
Jag mindes att det stod att en del personer tar mycket mindre doser av sitt insulin för att på så sätt gå ner i vikt.
I mitt fall blev det så att jag tog mitt långtidsverkande insulin, dock i en mindre dos än den ordinerade.

Accu-Chek Instant

Jag har alltid varit kraftig, eller tjock, så det är klart att tanken på att gå ner några kilon lockade.
Kanske var det kontroll-delen av det som drog mig in i det, det här var ju något jag kunde bestämma över när så mycket annat hände runt omkring mig.

Då jag slutade ta mitt snabbverkande insulin helt tappade jag ganska snart flera kilon, och jag fick den eftertraktade kontrollen.
Något jag även fick, utöver kontrollen, var en enorm trötthet. Men mitt i en depression och med posttraumatisk stress var det svårt att veta vad som orsakade vad i kroppen.

Kallelserna som kom från mitt diabetesteam på sjukhuset avbokade jag. De slängdes direkt de kom.
Jag förnekade allt, för andra och mig själv.
Stack huvudet i sanden som en struts. Det här var min hemlighet. Ingen kunde få veta vad jag höll på med. Jag skämdes.

Efter några år kom dock fler komplikationer än den trötthet jag dittills känt.
Komplikationer som var svårare att gömma för både mig själv och min omgivning. Jag fick svåra magproblem, nervskador som gett mig problem med balansen och minskad känsel både här och där. Njurarna har tagit stryk av det ständigt höga blodsocker jag gick med i ca 10 års tid.
Min syn kanske är det som påverkats mest, jag har nu påbörjat laserbehandling av ögonen, det ena ögat behöver en ny hornhinna om det ska klara sig.

Det gick så långt att jag beslutade mig för att avsluta livet innan det gick alldeles för långt. Vad det där “alldeles för långt” betydde, är jag inte säker på. Jag ville ju leva, ville vara med så länge det bara gick. Men det var försent, tänkte jag. Skulle jag fortsätta livet vore jag tvungen att avslöja min största hemlighet. Den skammen kändes på sätt och vis värre än att dö.

Accu-Chek Instant - Enkel och tydlig

Så kom en söndagsmorgon i december -16. Jag vaknade i ett främmande rum med okända röster som sa att jag var på sjukhuset, på IVA. Jag frågade varför jag var där och fick till svar att jag hade hittats i mitt hem med lågt blodsocker, omätbart. Jag hade legat nedsövd sen lördag förmiddag.

Hur hade det gått till? Jag har ju alltid högt blodsocker. Jag har fortfarande inget svar på den frågan.
Där och då ändrades något i mig. Jag vet inte vad riktigt, men jag bestämde mig för att kämpa.
Den kampen var dock bara min, jag ville fortfarande inte avslöja min hemlighet.
Jag började mäta mitt blodsocker ofta, tog insulin till allt jag åt.
Efter ytterligare allvarliga hypoglykemier, där ambulans behövts, orkade jag inte mer. Jag berättade om min ätstörning. Lättnaden jag kände var enorm. Jag blev förstådd, inte skuldbelagd.

Ett av de värsta uttrycken jag vet är “missköter sin diabetes”. Nej, ingen missköter sin diabetes. Man kan ha problem med ätstörning, förnekelse av sin sjukdom, depression, vanmakt, revolt. Det finns alltid en orsak, ingen missköter sin diabetes, ingen tycker att det är kul att ha högt blodsocker jämt och ständigt.
Det behövs en större vakenhet från vården, det borde vara mer känt bland diabetessköterskor och -läkare att diabulimi finns och förekommer.
Det är också viktigt att de inte skuldbelägger eller klagar på patienter med högre hbA1c, de behöver se varför det är högt istället. Är det “enbart” insulindoserna som behöver justeras, eller ligger det något annat bakom?
Våga fråga. Visa förståelse. Döm aldrig.
Vården måste bli mer medvetna om diabulimi, fånga upp patienterna i tid.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli av med de tankar som hör till ätstörningen. Tankarna finns med mig, ropar högt i mitt huvud när mina gamla kläder blivit för små.
Men vet ni vad? Jag köper hellre nya, större, jeans än att lyssna på den där rösten igen.

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.

Accu-Chek Instant